65

Annie

-Nu lämnar jag dig här om du vill? Julia såg forskande på mig. Hennes kunskaper om den mänskliga hjärnan scannade mig på tecken om instabilitet. Flackade min blick, bet jag på naglarna, uppförde jag mig stressat, stod jag still eller rörde jag mig från fot till fot? Var det ok att lämna mig nu eller skulle det behövas ännu ett piller? För att underlätta hennes arbete lade jag tyngden på båda fötterna, räknade till tre och andades in, räknade till två och andades ut. Hon gjorde sin bedömning och tog ett steg fram när hon letade efter min hand. Hon skakade den och tackade för vår tid tillsammans. Väldigt proffesionellt. Rak i ryggen, vänlig men bestämd ton och ett litet leende. Väldigt innehållslöst. Hon vände på klacken och hoppade in i taxin igen som åkte iväg. Jag klädde på mig rädslan igen.

Huset såg ut som det gjorde när jag lämnat det. Fortfarande låg snön i drivor mot ena väggen och mot den andra stod veden staplad. Kanske låg där även några snöflingor som sett mig tidigare? Under all snö kanske mitt frusna skoavtryck fanns kvar. Smulor av mitt liv. Dörren in till det lilla röda huset öppnades och sög in den kalla luften. Hennes mörka hår fladdrade till och hon lutade sig mot dörrkarmen. Min blick drogs till henne men tappade ganska snart sin punkt. Det kliade i pannan, ena foten blev trött och tyngden överfördes till nästa fot. Precis brevid mig fanns en liten yta där förra sommarens gräs fått komma fram. Det var grönt. Undra om det fortfarande lever eller om kylan bara lyckats konservera dess färg? Så fort solen kom fram kanske det helt enkelt förmultnade på några dagar?
-Annie!
Hennes röst fick mig att vakna till igen. Blicken slet sig från de små gröna krigarna på marken och tittade osäkert upp på Elin. Hennes hand var utsträckt och väntade på mig. Det var samma gröna ögon som fångat mig för två år sedan. Samma varma leende som tagit emot mina taffliga försök till en konversation. Det hade varit kärlek vid första ögonkast. Hon hade stått vid balkongdörren och rökt på en gemensam väns fest. Det hade varit kallt ute, ungefär som nu. Hennes lockiga hår hade varit uppsatt i en slarvig knut, endast mascara och en svart klänning. Jag hade känt hennes parfym. Det finns vissa människor som lyckas få en ström av underbara dofter efter sig när de passerat någon. De får människor att stanna upp och försöka samla in lite av den doften. Elin var en utav dem. Jag kunde spåra henne enbart genom att följa hennes doft. Hon luktade fräsht. Hon hade tändt min cigarett, kupat sina händer som skydd för vinden och jag kommer ihåg att våra fingrar mötts. En ström av intensiv längtan hade forsat fram inom mig. Vi hade pratat och tänt cigarett efter cigarett. Ingen hade längre något behov av att tillhöra resten av festen.

Jag hade kommit till första trappsteget men tankarna fick mig att tappa orienteringen. Istället kände jag hur Elin kom fram och omfamnade mig. Hennes hår kittlade överallt i mitt ansikte, letade sig upp i näsan och munnen. Jag drog ett djupt andetag. Det var nära att mina knän vek sig. Jag var hemma igen. Hennes kram besvarades och vi lät båda tårarna falla.
- Förlåt att jag bara försvann så där.
Efter min familjs begravning hade jag bara flytt. Packat min väska och hoppat på planet till Israel. Allt jag gjorde verkade bara irritera människorna runt omkring mig, så jag hade helt enkelt tagit en paus från livet hemma i Sverige. Men jag hade bara hunnit vara borta i 2 dagar innan kidnapparna slog till. Elin hade bara hittat mitt brev jag skrivit efter vårt bråk. Det var inte meningen att det skulle gå så lång tid innan vi skulle ses igen.
- Huvudsaken är att du är hemma nu!
Hon hjälpte mig med min väska och ledde in mig i huset. Vårt hus.

I en timme hade jag bara gått runt i alla rummen. Känt på alla saker, upprepat minnen för mig själv och tagit in alla välkända dofter och syner. Det var en underlig känsla. Allt kändes så...normalt. Mattorna låg rynkelfria på golvet, kvadratiskt under borden. Blommorna i fönstret var friska och såg alla ut att få tillräckligt med vatten. I köket droppade kaffemaskinen som alltid. Marabou chokladen låg på sin vanliga plats i dörren på kylskåpet. I fotöljen låg vår katt, Emil, och spann med ena tassen uppe i luften. Det var precis som innan. Elin hade dukat fram några bullar och fyllt på två koppar med kaffe på bordet inne i köket. Jag satte mig ned på stolen och lade händerna på den blå och vit rutiga duken. Elin tog en bulle och började genast peta loss allt pärlsocker som fastnat i brödpapperet. När hon var klar vecklade hon omsorgsfullt ihop det så mycket hon kunde utan att det såg knöligt ut och lade det på bordet brevid sig. Det var underligt men i samma sekund spred sig en rysning längst min ryggrad. Jag huttrade till och drog armarna mot bröstet.
- Hur är det? Elin tittade frågande på mig.
- Jag vet inte? jag sträckte mig efter bullen som låg på fatet och försökte koncentrera mig på annat. Precis som Elin började jag plocka de små pärlkornen som brännst fast i papperet och krossade dem mellan framtänderna. Pärla efter pärla. I bakgrunden droppade kaffemaskinen. På väggen tickade klockan sakta fram. Radion stod på med låg volym på byrån borta vid köksfönstret och nyhetsslingan på P3 började.
- Allt känns bara så underligt, så normalt. Jag tittade på bullen och kände hur hungern försvann.
- Är inte det bra? Pannan var veckad i hennes ansikte. - Normalt är väl bra, älskling?Där var det igen, min vardag. Älskling! Jag tittade besvärat på henne och hon ryggade nästan lite tillbaka. Skulle jag klara av det här verkligen?
Elin sträckte sig efter min hand och slöt den mellan sina.
- Normalt är bra! Vi ska få dig bra igen, älskling.
Mina tår ryckte till varje gång hon sa det ordet. Jag kände mig inte som en älskling. Det var fel ord.
- Vi ska se till att glömma allt som varit och endast fokusera oss på det som kommer. Vi har fått en endra chans nu. Det kan inte bli annat än bättre och jag ska hjälpa dig. Hon hade helt övertygat sig själv. Mig skrämde hon bara. Men visst, hon hade rätt! Det kan inte bli så mycket värre nu. Jag har kommit hem och måste bara börja fokusera på rätt saker. Jag nickade åt Elin och hon sken genast upp i sitt underbara leende. Det tog bara inte lika mycket längre.

Hon försökte verkligen. Aldrig tog hon upp det som hänt. Allt skulle vara positivt och normalt. Hon lagade spagetti med köttfärssås och vi drack BOB's hallonsaft. Vi tittade på Beck på kvällen och drack te. Emil, vår katt, skulle bestämt ligga i mitt knä för djur hade en positiv inverkan på männsikor tydligen. Det var nästan så jag bara fick lov att skrika åt henne att lägga av och ta en närmre titt på mina ärr. Jag ville att hon skulle se mig, mig som jag är nu. Inte mig som jag var innan. Men jag vet att hon åxå är chockad. Det har gått en lång tid utan att hon visste något. Jag gjorde mitt bästa. Jag klappade katten och skrattade åt Gunvald Larssons spydiga kommentarer i filmen. Men det var åxå allt. Elin verkade nöjd så det var ju en början.

Efter filmen gick vi upp till sovrummet och jag kunde inte undgå att se längtan i Elins ögon. Hon klädde snabbt av sig och kröp ned under täcket. Själv stannade jag kvar vid dörren och kände hur tåna började rycka igen.
- Kom, Annie! Hon vek upp täcket åt mig och klappade på kudden.
Det tog emot att lägga sig ned brevid henne för jag visste att hon ville känna närhet. Det skulle nog gå bra. Vi har ändå varit tillsammans i två år nu. Jag släckte lampan och tog av mig byxorna. En T-shirt hade lagts fram åt mig och jag drog tröjan över huvudet. Det högg till i min muskel där knivsåret varit och jag kved till.
- vad hände? Är du ok?
Det hade varit snabb smärta och det var redan över. Men jag skakade på huvudet åt mig själv. Elin ville kramas, kyssas. Hon ville ha min kärlek. Hon ville fortsätta med vårat liv tillsammans, men det livet fanns inte längre. Jag fanns inte längre och hon vågade inte inse det. Inte än i alla fall.
- jag tror inte det? Förlåt, men jag tror jag sover på soffan i natt.
Innan hon hunnit protestera hade jag gått ut ur rummet och stängt dörren så att hon inte skulle följa efter. Jag hoppades att hon skulle förstå vinken.

Emil kom och kröp ihop vid mina fötter på soffan. Jag hade legat vaken i flera timmar med alla tankar som krigade emot varandra. Var det verkligen bra med normalt? Var det något jag skulle kunna genomföra, ett normalt liv? Och Elin...skulle vi klara av det här? Hon hade inte klarat av min sorg innan. Vad är det som säger att hon kommer klara det den här gången? När jag avvisar hennes ömhet av rädsla för vad som hänt tidigare. Kommer hon förstå vart allt kommer ifrån? Vill hon förstå överhuvudtaget?
Hej! Välkommen hem, jag har saknat dig. Varsegod, ta en bulle. Vi strävar efter det normala och kan inte se bakåt hela tiden. Det är framtiden som räknas...Hade jag gjort ett misstag som kommit hem hit igen?
Jag behöver någon som förstår mig, som kan trösta mig och tillåta mig att hata världen. Jag behöver någon som kan acceptera de senaste månaderna och inte bara blunda för min rädsla. Någon som kan ge mig trygghet. Kanske jag behöver mitt förflutna för att kunna skapa min framtid?
Jag drog upp täcket till hakan och kröp ihop på soffan så Emil tappade balansen. Klockan tickade fortfarande på ute i köket och skyndade på den normala gryningen. Snart skulle normala människor vakna upp, dricka sitt kaffe, läsa morgontidningen och skynda iväg till sina normala 8-17 jobb.
Jag skulle ligga kvar under täcket.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0