Annie

Sirenerna började tjuta. Jag var informerad om hela händelseförloppet men det gälla ljudet skakade om min kropp. Tredje gången i mitt liv som jag åkte ambulans, men denna gången var det en helt annan sak. Inget var brutet utom mig själv. Inget var skadat utom min själ. Inget fysiskt och själva färdrutten var inte planerad till ett sjukhus. Nej, vi var på väg mot en parkeringsficka bakom ett hus i utkanten av Jerusalem. Det hela var ett trick. En dimmrikå som skulle läggas ut för världen. Mörka alla blixtrar och döva alla spetsade öron. Världen utanför och den lilla instängda världen innanför den slutna avdelningens väggar. Mitt emot mig satt Julia, människan som fått i uppgift att hålla mig samman. Hon satt med trött blick och kollade igenom några papper. Godkännanden från läkaren och tullen. Papper fulla med godkännanden om att hon fick proppa i mig de piller och vätskor som behövdes, oavsett form och antal. Skulle kaos uppstå, kaos inom mig, hade jag inget att säga till om.
-Det är för ditt eget bästa!
Hur kunde de veta det? Hur visste de vad som var bäst för mig? Om inte ens jag kunde veta det, hur skulle då de veta? Om jag inte visste hur jag skulle hälsa på människor längre, hur många tuggor jag skulle tugga maten eller hur man skulle gå för att undgå trösklar som stack upp från golvet...hur skulle då Julia veta det? Det irriterade mig att några fåniga papper skulle få styra över mig på det sättet. Flygpersonalen var redan informerad om eventuella katastroflägen och alla flytande vätskor och vassa föremål Julia hade i väskan skulle gå igenom säkerheltskontrollen utan problem. Bara hon visade upp papperen.. Dokument som skulle förintas på några veckor ute i naturen, men som nu gav en annan person rätten att bestämma över mig. Vi lever på 2000 talet och ändå kan något så simpelt som nerbrytbar massa ha sådan makt. Men jag är åxå nedbrytbar massa. Antagligen skulle de vita arken leva längre ute i den vilda världen än jag skulle göra. Jag skulle lukta vidrigt, se ut som en skräckfilm och bli till slem och oigenkännbara delar. De där jäkla dokumenten men den töntiga stämpeln på skulle överglänsa min ruttna kropp. Jag antar att jag skulle vara glad för Julia. Men just nu kändes det mest som att jag ville öppna bakdörren och slänga ut henne, med arken fladdrandes runtomkring henne. Vink åt henne och ropa: Jag klarar mig utan dina proffesor glasögon!

Gjorde jag verkligen rätt som bara lämnade de så här? Bill, min sköra vän. Skulle han orka ta sig samman igen? Han var ett vrak, tillhörde inte längre den här världen. Om jag kunde räkna de gånger jag tröstat honom sen den där skåpbilen voltade...nej, det kunde jag inte. Det var den skrämmande tanken. Hela tiden jag kännt honom hade han talat om sin bror. Tom, enäggstvillingen. Faktiskt hade varje dag innehållt en detalj om Tom. Saker de gjort, vilket i och för sig var det mesta, hur de klarat sig igenom alla påfrestningra under skolåren, berömmelsen, vilsenheten. Men oavsett allt jag hört om tvillingarna, var det mig han vänt sig till hela tiden. När mardrömmarna trängde sig på och han fick panikångest inför nya manliga sköterskor. När skulden till sin familj för att låtit dem oroa sig så länge, blev alltför stor. Jag antar att det hade med stolthet att göra? Men inte den sortens stolthet. Inte den uppkäftiga, jobbiga stoltheten. Jag pratar om den familjära skulden. Bill var blind. Jag kommer ihåg att Julia berättat för mig om den sortens blindhet. När det uppenbara glömdes bort och offret själv tog på sig skulden. När en påtvingad våldtäkt eller misshandel på nåt skruvat sätt blev ens eget fel? Bill hade nämnt någon gång att han helt enkelt fått skylla sig själv som gett vakterna order om att låta honom vara den kvällen. Han gav sig skulden för kidnappningen för att han varit självgod, för att hans familj tvingat lida så. Det var sjukt, men han gav sig till och med skulden för att hans fans mått så dåligt. Människor han aldrig träffat. Just den biten kunde jag omöjligt förstå och det var en utav anledningarna till att jag gav mig iväg. Deras liv, ett liv så långt ifrån verkligheten man kan komma. Det var inte mitt liv, inget som kunde beblandas med mitt liv. Den vördnaden han och hans bror hade gemetmot fansen var något jag aldrig skulle förstå och jag hade insett att deras liv endast skulle skada mig. Eller inte bara mig, även Bill. Det var bättre så här. Det var bättre så här. Det var bättre så här. Kanske det skulle kännas ärligare om jag upprepade det tillräckligt många gånger. Jag hade ju Elin, människan som kände mig bäst. Min första och enda kärlek. Bill hade ju Tom och sina föräldrar, Tom hade Bill, sina föräldrar och sin nya tjej.



-Annie, jag måste prata med dig!
Dörren smällde igen och helt plötsligt stod Tom där med stora tefatsögon.
- Oj, fan förlåt! Hans kinder fick en explosionsartad röd färg och han vände sig snabbt bort mot väggen. Snabbt kastade jag mig mot sängen och kröp ned under täcket. Jag hade precis kommit ut ur duschen och stod med endast trosor på mig när Tom rusat in genom dörren. Det var första gången någon kommit in utan att knacka först. Annars var alla alltid så noga med att förbereda mig på att någon skulle komma in. Som om jag var gjord av glas behandlade alla mig med silkesvantar.
- Ehm, du kan vända dig om!
Han harklade sig tyst innan han osäkert vände sig om och sneglade lite över axeln för att dubbelkolla så att han inte skulle riskera ännu en pinsamhet. Med några föriktigt travande steg närmade han sig mig med blicken böjd.
-Förlåt, det var inte meningen att...eeh, ja du vet...
Det var så sött! Att han var så röd om kinderna och inte ens vågade se på mig. Jag blev nästan lite ställd, lite stolt. Att hans ens blev generad över att se mig naken. Jag som är så smutsig! Det gjorde gott och även om jag inte ville göra honom ännu mer generad kunde jag inte kväka skrattet inom mig. Han såg förvirrat upp på¨mig när jag började skratta och försökte få fram något stammande ord.
-Tom, de e lugnt! Jag tittade lugnande på honom och klappade på platsen brevid mig i sängen. -Kom och berätta vad som får dig att komma inspringande här som en galning.Han log och styrde stegen mot sängen.
- Förlåt, jag blev bara lite...ställd!
När vi båda skrattat åt spektaklet började han berätta om den här tjejen han träffat. En 20-åring från England som blev fast på sjukhuset efter att hennes mamma fått en hjärtattack och blivit inlagd under deras semester. Han berättade hur de träffats för första gången och jag hade vikt mig dubbel av skratt. Ett blondinskämt.
- Föll du för ett blondinskämt, Tom?
-Eeeh,ja...eller alltså, det var ju inte bara därför
- Nähä, vad var det mer då?Han såg fundersamt på mig, som om han försökte gräva igenom hela sitt ordförråd och bevisa att jag hade fel. Han funderade och funderade.
- Alltså, jag vet inte? Jag stod där och tittade på henne när jag satt bakom henne, och sen bara satte hon sig ned och berättade det där skämtet! Ännu en gång exploderade skrattanfallen. Tom såg nästan lite sårad ut.
- Så en snygg stjärt och dåliga skämt? Låter precis som något du skulle falla för.
Sekunden efter att jag sagt det såg det ut som att han skulle skälla ut mig, sen började han skratta med mig.
-Ja, jo...så kan det väl kanske vara. Jag kanske inte är så svårflörtad? Han vred på sig.
- Men den här tjejen, Carol, hon fick mig att känna mig normal. När jag är med henne glömmer jag allt som har med er att göra. Tom pratade på utan stopp och det syntes att han var uppspelt över hela den här situationen med den engelska tjejen. Men när han kom till den meningen stannade han plötsligt.
- Alltså, förlåt, jag menade inte så. Det e bara så jobbigt ibland med er två oc...
- Tom, du behöver inte förklara dig. Han såg upp och kramade om handen jag lagt på hans knä. - Jag vet att det är jobbigt. Du saknar Bill, din Bill. Han nickade långsamt. - Så om den här tjejen, Carol, kan få dig att må bra. Om hon får ditt hjärta att slå ett extra skutt eller bara låter idg andas för en stund...håll kvar vid henne. Brevid mig försökte Tom hålla kontrollen över sig själv men leendet vägrade lägga sig. Hela han glittrade. Plötsligt fångade han mig i en kram och gav mig en puss på kinden. Det hela var väldigt sött. Det strålade om honom.



Allt gick enligt planerna. Inga fans eller journalister visste om att ambulansen som åkte ut från parkeingshuset med blåljusen på innehöll mig, Bill Kalulitz medfånge. Ingen i den slutna avdelningen kunde förställa sig vad som just höll på att hända. Inte den sovande Tom, inte den vakna Bill som oroligt låg och tittade upp mot taket. Allt var uppgjort i största hemlighet. Ingen fick veta. Ingen skulle få möjlighet att hindra mig. Klockan hade slagit halvtre på natten och min tvivel växte sig allt större. Gjorde jag verkligen rätt? Mot mig? Bill? Jo, men vi skulle klara oss. Vi överlever! Julia tittade på mig och jag gav henne ett litet leende för att bli av med hennes inspekterande blick. Hon satt fortfarande och bläddrade igenom sina papper. Vi åkte förbi en nattkiosk. En sned skylt med neongrönt sken lyste upp gänget med unga killar som stod utanför och pratade. De stod runt sina mopeder och delade på en flaska med någor drickbart i, antagligen sprit. Det var ändå fredag och överallt kunde man se små gäng som fördrev tiden. Fördrev sitt liv. Om en kvart skulle vi vara vid flygplatsen. Om en timme skulle jag sitta på flygplanet. Om 6 timmar skulle jag landa i Stockholm. Snart skulle Elin möta mig, krama mig och förhoppningsvis förlåta mig för att jag flytt henne och leda mig hem igen. För en halvtimme sedan svek jag någon. Ungefär samtidigt som jag kramar om min flickvän, kramar någon om en förkrossad Bill. Jag svalde hårt och stödde mig mot väggen med armen.
- Är du OK? Julia lade ned sina papper och lade sin ena hand på mitt knä. Mina tår ryckte innanför mina skor. Är jag OK? Julia började leta i sin väska efter något. Jag kunde resa mig och bara gå vidare.Leva mitt liv och aldrig se tillbaka. Försöka undvika allt som hade med Israel eller Tyskland att göra. Tyst skrattade jag för mig själv. Nej, jag fick lov att undvika hela världen. Allt hade att göra med dem! Jag kunde inte gå vidare.
- Här, ta den! I sin hand hade Julia en vit tablett. En liten vit tablett. Sekunderna gick utan att något hände. Ännu en vit tablett. En katastrof följs alltid av en vit tablett. En förgitfning. Men jag tog emot den. Blev jag erbjuden en flyktväg tog jag den nu för tiden. Verkligheten hade blivit alltför påfrestande sista tiden. Även det var en besvikelse. Varför behövde jag mediciner för att fungera? Var jag trasig för all framtid? Skulle jag läka nån gång? Skulle jag få träffa min trygghet igen? Skulle han ens vilja träffa mig efter det här. Jag är så fruktansvärt ledsen, Bill!

Jag låg på britsen i ambulansen och kände hur min kropp började domna. Mina tår ryckte inte längre. Julia bläddrade inte längre i pappersarken som fortfarande skulle ligga vita och redo att återvinas brevid min ruttna, illaluktade kropp. Istället satt hon och iakttog mig, tog pulsen på mig då och då. Alldeles nyss hade hon fått hjälp med att spänna fast mig på britsen eftersom tabletten börjat verka.
- Det är för ditt eget bästa!
Konstigt att så många saker var för mitt eget bästa? Jag måste vara lyckligt lottad? Jag tog ett djupt andetag och lät berusningen ta plats. Undra om andetaget jag fyller mina lungor fyllt någon annans lungor innan? Tänk om luften var någons sista? Ett infekterat andetag. Ett panikslaget andetag. Platsen jag ligger på just nu, hur många har dött? Förblött eller försvunnit i en överdos? Hur många har helt enkelt gett upp bara eller panikslaget insett att deras kamp inte kommer vinna? Bilen stannade och vi var framme vid flygplatsen. Bakdörren öppnades och två ambulansmän kom och lyfte ur mig. De hjälpte mig att sätta mig i rullstolen då benen inte klarade av att bära mig. Det var lugnt och stilla utanför byggnaden. Julia började rulla iväg mig mot incheckningen och för varje litet gupp vi passerade insåg jag hur förändrat allt var. För några månader sen hade jag varit på samma flygplats med samma tankar.
Hade jag blivit pånyttfödd eller dödfödd?