Annie

Framför mig låg hans utsträckta hand och hånade mig. Den vita ytan lyste upp det mörka rummet och jag tittade med avsky in i hans ögon. Han visade inga känslor alls utan var helt kall. Inte en muskel rörde sig i hans ansikte. De mörka ögonen borrade in sig i mig och talade om att jag skulle lyda hans vilja. Jag spände ögonen i honom och försökte utmana honom. Jag var så trött på att alltid behöva vika mig för deras regler och totalt kasta bort min egna vilja och frihet. Jag tänkte inte steget längre än att jag med största sannolikhet skulle bli tillrättavisad, jag bara följde känslorna. Det kändes som att det kvittade ändå. Han sköt handflatan lite längre mot mitt ansikte och jag kunde nästan känna den vidriga lukten av det vita pillret som låg alldeles framför min näsa. Jag rynkade näsan och kände hur kväljningen var nära. Varje dag i en veckas tid hade jag tvingat ned de där vita pillren nu. Det är vad jag tror i alla fall. Min tidsram hade blivit lite suddig. Jag vet bara att varje dag fick jag och Bill kanske 1 timmes klarhet i vardagen, sen sträcktes nästa piller fram. Varje dag ett nytt piller och varje dag ett nytt rum, en ny madrass och varje dag vaknade jag upp med något klädesplagg ut och in eller bredvid mig. Varje dag bjöd på nya droger och nya underlivssmärtor.

I'm on the corner waiting for a light to come on,
That's when I know that you're alone.
It's cold in the desert, water never sees the ground,
Special unspoken without sound.

- Take it! Han tryckte upp pillret i ansiktet på mig. Jag vände automatiskt bort huvudet och grimaserade av den starka medicindoften. Utan att tänka mig för slog jag bort hans hand och pillret flög iväg över golvet. Det följdes av att hans handflata flög mot min kind och brände av ett slag. Han skrek något och höjde armen igen för att slå. Jag lägger armarna över huvudet och biter ihop och väntar. Men plötsligt känner jag en tyngd som slänger sig på mig och Bill är den som tar emot slaget. - Please let her be. I beg you...wait! Slagen upphör och Bill kryper iväg över golvet på alla fyra. Jag sneglar upp mellan mina armar och ser hur han letar reda på det vita pillret som lagt sig mot den bortre väggen. Han kryper tillbaka och visar upp det för mannen som kokar av ilska nu. Bill sätter sig på knäna, håller upp pillret och pekar åt mitt håll. - Please, I'll make her take the pill. Just let her be... Mannen snörper på munnen och nickar åt mitt håll. Bill nickar tillbaka och kryper fram till mig. - Annie, ta det här nu. Svälj det bara så han går härifrån.

Han tittade bedjande på mig och sträckte fram pillret. Jag suckade och tog emot pillret. Bills agerande hade fått mig att inse hur dum jag hade varit. Även om jag inte brydde mig så mycket längre var jag skyldig Bill att försöka hålla ut. Det var bara egoistiskt av mig att inte bry mig. Vi var ju faktiskt två om det här. Jag svalde pillret och Bill försökte ge mig stöd med ett halvhjärtat leende. Han tittade upp mot mannen igen som även bjöd Bill på ett piller. Bill tog emot och svalde, både pillret och den lilla stolthet som fanns kvar. Mannen skakade lätt på huvudet och gav oss ett rått skratt. - See you later, girls! Dörren stängdes och där satt vi på varsin sida av madrassen och försökte kontrollera rädslan över hans ord. Båda stirrade på dörren som nyss stängts och båda kunde känna hur den vita cirkelformade massan sjönk längre ned i halsen. Om en halvtimme ungefär skulle den börja verka. Sen skulle det dröja många timmar innan vi vaknade upp igen.

Told me you loved me, that I'd never die alone
Hand over your heart let's go home.
Everyone knowed it, everyone had seen the signs,
I've always been known to cross lines.

Jag satt med ryggen mot väggen och tog djupa andetag, Bill satt med ryggen mot mig ute på kanten av madrassen och masserade nervöst sina vader. Det här var det värsta, att behöva vänta på att huvudet skulle börja snurra och kroppen föll i djup sömn. Att räkna minuterna av sitt medvetande. Jag tuggade nervöst på läppen. Mannen hade blivit arg och jag visste att han skulle ta ut sin hämnd när jag inte kunde säga emot. Jag var hans lilla leksak. Ett piller och han kunde göra precis vad han ville. Jag skulle endast veta om det dagen efter när jag kände hur det smärtade mellan benen och trosorna fattades. Den här gången hade även Bill blivit utmanad. Jag kunde höra hur han gnisslade tänderna mot varandra när han tänkte. Jag tyckte så synd om honom. Det var skillnad mot om han blev våldtagen eller om jag blev det. För det första var han en kille och det måste kännas mycket värre att bli antastad av en annan större kille. För det andra var han Bill Kaulitz, om det kom ut skulle hela världen få reda på det. Ja, jag visste vem han var nu. Bill Kaulitz,sångare i Tokio Hotel. Brevet bakom toaletten hade avslöjat honom. Jag var besviken att han inte bara talat om som det var. Han var inte kidnappad för att hans föräldrar var rika. Han var kidnappad endast för att han tillhörde ett utav världens störtsa band och det var han som var rik, inte föräldrarna. Vad var han rädd för? Att jag, om jag tog mig härifrån, skulle gå till första bästa tidning och berätta om förnedringen och tortyren? Berätta om hur dom våldtog dig och hur vi ibland fick använda hinkar som toalett. Trodde han verkligen att jag skulle göra nåt sånt? Hade han inte högre tankar än så? Ända sen jag hade läst breven hade jag ändå hållt ett visst avstånd till honom. Jag kände mig bara lite sviken.

I never ever, cried when I was feeling down,
I've always been scared of the sound.
Jesus don't love me, no-one ever carried my load,
I'm too young to feel this old.

- Gissa vem jag är?

- Va? Han tittade bak över axeln och såg förvånat på mig.

- Gissa vem jag är Bill. Jag petade på honom med foten och han vände sig om. Han funderade ett tag och såg frågande på mig.

- Ok! Hans ögonbryn rynkades och han tänkte ut den första frågan. - Är du en tjej eller kille?

- En kille.

- Är du känd?

- Mm, väldigt känd. Jag tittade på honom. - En utav de största faktiskt.

- Jasså! Han höjde på ena ögonbrynet och verkade se imponerad ut. -Skulle jag vara imponerad av din storhet? Han skrattade till.

- Utan tvekan, nickade jag.

- Är du säker på det, ha ha! Hur ser han ut då? Han kliade sig funderande i bakhuvudet.

- Han är väldigt lik dig faktiskt, sa jag lugnt.

Han tvekade en sekund. - Är du skådespelare kanske?- Nej. Jag skakade på huvudet. -Jag spelar i ett band.

-Från vilket land kommer du ifrån? USA?

- Nej, inte det heller. Jag bor i Europa. Hans veck i pannan blev allt större och jag kunde se på honom att han tyckte det började bli jobbigt.

- vad gör du i bandet? Sjunger du eller är du basist? Han verkade hålla andan.

- Inget utav det. Jag spelar gitarr, Bill!

Han hade fortfarande inte andats efter sin senaste fråga och jag kunde se hur hans käkmuskler spelade under skinnet på honom. Jag flyttade mig närmre honom och tog tag i hans kallsvettiga händer. Jag kramade om dem och såg på honom. - Jag är Tom, Bill. Din bror...

Bills läpp började darra och han drog äntligen efter ny luft. Han snyftade till och såg frågande på mig. - Hur visste du...? frågade han med darrande röst. -Jag läste ditt brev, förlåt. Hans snyftningar blev allt högre och jag omfamnade honom. - Jag önskar bara att du hade sagt något till mig. Du vet att du kan lita på mig, Bill. Han kramade om mig hårdare och tryckte ansiktet mot min axel. - Jag vet, Annie! Jag vet...

Here's to you, here's to me, oh to us,
Nobody knows
Nobody sees
Nobody but me!

Bill satt bredvid mig med ryggen mot väggen. Sakta slog han bakhuvudet i väggen bakom och gav ifrån sig små ljud. Då och då gav han ifrån sig djupa suckar och han blev bara alltmer nervös. Jag vände huvudet mot honom och såg med smärta inom mig hur han våndades. Hans blick flackade stressat över rummet och hans tungstav slog emot tänderna. Jag lyfte min arm och sträckte mig efter hans hand som trummade mot hans lår. Han stannade upp och vände ansiktet mot mig så hakan vilade mot hans axel. Ögonen var dystra och oroliga. Han skakade sakta på huvudet och en tår föll ned på hans kind. - Jag orkar snart inte mer, Annie. Jag är hungrig, jag är trött, ledsen, rädd och jag saknar min familj så jäkla mycket. Han knep ihop ögonen och snyftade till. - Varför kan vi inte bara få åka hem? Jag kom inte på något tröstande att säga. - Jag vet inte, Bill? Han lade sitt huvud mot min axel och jag kände hur han skakade. Pillret hade börjat verka. Först kom skakningarna, som om kroppen frös. Sen blev synen suddigare och talet började påverkas. Inte långt efter det blev ögonen alldeles för tunga och man slocknade. Jag lade kinden mot hans hår och började sakta nynna på en sång. Bills huvud började hänga och han tappade fästet mot min axel. Jag fick ta små pauser i låten och fylla på med ny luft. Jag blev nästan andfådd. Till slut fick jag lov att sluta. - Bill, vi måste lägga oss ned. Jag klarar inte av att sitta upp längre. Ingen reaktion. - Bill, vakna nu! Han lyfte på huvudet och försökte fokusera blicken men han kunde knappt hålla ögonen öppna. Med en duns ramlade vi ned på madrassen bredvid varandra. Nu var den inte långt borta, pillerdimman. I ett sista försök att hålla fast vid varandra tog vi tag om varandras överkropp och flätade ihop våra ben. Jag lutade mig fram och gav honom en puss på näsan. Han skrattade till lite lågt. - Jag älskar dig, syster!