28

Bill


Klockan kunde inte vara mer än 10 på morgonen. Vi låg på madrassen och vilade. Annie sov men jag hade varit vaken i flera timmar. Jag kunde inte sluta tänka på min familj. Igår hade jag lyckats övertala mannen som vi kallade för Hippien att hämta papper och en penna till mig. Jag hade lurat honom och sagt att om han hjälpte mig få iväg ett brev till min bror skulle jag låta honom vara om polisen hittade oss. Jag ljög så klart men han hade trott mig. Men sen hade allt blivit konstigt. Jag gav Annie ett papper men hon vägrade att ta emot det. Jag förstår inte varför hon blev så sur? Det här var ju våran chans att ta oss härifrån. Hon hade bara snäst av mig och sen hade hon undvikit mig resten av dagen. Jag hade sparat ett papper åt henne som hon kunde skriva på sen när hon lugnat ned sig. Nu låg hennes papper tillsammans med mitt brev till Tom, gömd bakom toaletten. Brevet till Tom var inte färdigt än, jag visste hur jag skulle skriva? Jag försökte komma på ledtrådar om var vi befann oss, men jag har ju ingen aning om var? Det enda jag såg på vägen hit var skog och återigen skog. Jag hade inte sett några som helst speciella kännetecken som kunde avslöja vart vi var. Men jag tänkte försöka prata lite mer med Hippien sen. Han borde kunna säga något mer.


Någon vrider om nyckeln i låset och dörren slår upp med en smäll. Jag sätter mig hastigt upp och rycker åt mig den sovande Annie. Hon tittar förvånat upp men så fort hon fått syn på mannen i dörren slänger hon sig bak mot väggen och rycker i min tröja för att få mig närmre. Jag flyttar bak till henne och frågar vad som är fel? Så här har hon aldrig reagerat förut? Hennes blick är låst på den stora mannen i dörröppningen och hennes ögon lyser av skräck. Hon griper tag om min arm och skakar på huvudet fram och tillbaka. Hon var livrädd! Mannen tittar ned på oss och skrattar. Han är stor och kraftig. Han har små elaka ögon och han är nyrakad. Jag kan se den blanka grå ytan där skägget brukade sitta. Han är snaggad och han har armarna fulla av tattueringar. Han börjar gå mot oss och för varje steg han tog kände jag hur Annie ryckte till. Vem var han? Kände Annie igen honom? Han ställde sig alldeles framför mig. Annie hade gömt sitt ansikte bakom min axel. Jag visste inte vad jag skulle tro om allt. Annies beteende skrämde mig. Jag visste att han var farlig, men hur farlig? Vart var Hippien?


Mannen pekar på mig och visar att jag ska ställa mig upp. Jag tvekar, vad händer sen då? Jag tittar upp mot mannen och tillbaka på Annie. Hon gömmer sig, vågar inte titta längre. Mannen börjar bli otålig och skriker åt mig - UP! Jag rycker till av hans mörka stämma och hur mycket jag än ville resa mig så kunde jag inte. kroppen ville inte lyda mig. Han böjer sig ned och sliter tag i min arm och rycker upp mig. Hans hand når runt min överarm och jag slängs iväg över golvet. -Out! skriker han efter mig. Jag kravlar mig ut ur dörren och möter ännu en okänd man. Han är minst lika stor och av ren instinkt börjar jag backa bakåt för att försöka komma undan från honom. Han går lugnt efter mig och tar tag i min tröjan för att stoppa mig. Precis när jag ska försöka slita mig från honom hör jag ett fasanfullt skrik innifrån källar rummet.

Annie! Jag tittar förskräckt mot dörren och ser hur hon ligger nedtryckt på madrassen men den rakade mannen ovanpå sig. Jag ser hur hans händer letar sig innanför hennes kläder och jag ser hur hon gråter. Hon börjar slå honom och försöker sparka bort honom. Jag kan se paniken i hennes ögon. Men helt plötsligt blir det tyst, han har tagit stryptag om henne. Jag flyger upp och slänger mig mot dörren. -NEEEEEJ! Bara någon meter framför dörröppningen tar någon tag i mitt hår och jag faller. Mannen går förbi mig och stänger dörren. Med en smäll gömmer han Annie och mannen ovanpå henne. Jag kan inte höra några skrik. Jag känner rädslan, den pumpas runt i mina ådror och förgiftar varje liten cell. Vad gjorde han där inne?

-Annie! Annie... jag försökte få ett svar från henne. Mannen utanför bara skrattade åt mig. Han ropade något åt mannen innanför dörren och jag kunde höra ett skratt innifrån källar rummet. Ett rått och kallt skratt. Dom jävlarna skrattade åt oss,åt mig. Jag visste inte ens om Annie levde fortfarande. Han tog tag i min tröja igen och tvingade upp mig på fötterna. Jag knuffades bort mot ena gaveln på huset och på en sekund hade hade han slitit av mig tröjan. Jag försökte desperat dölja min nakna hud och skydda mig. Skulle han göra samma sak mot mig? Han pekade på mina byxor. -Take of!

Aldrig i livet att jag skulle ta av mig byxorna. Ville dom våldta mig var det precis vad dom fick göra, ta mig med våld. Jag tänkte inte hjälpa till. Mannen tog ett steg mot mig och gav mig en örfil. Det brännde på kinden. -Take of! han började bli arg. Jag skakade på huvudet. Jag borde inte gjort det men jag kunde inte tänka klart längre. Min hjärna hade slutat fungera. Jag var i chock. Han slog till mig igen, den här gången med knytnäven. Mitt huvud slog i väggen bakom mig när jag föll av slaget. Jag kände hur smärtan i min käke ilade i hela kroppen. Nu stod han ovanför mig och skrek. Jag vet inte vad, jag förstod inte, men han var förbannad. Han spottade på mig och började sparka mig i magen. Varje gång han träffade mig kände jag hur ännu lite av min livsgnista försvann. Jag började känna att det kvittade. Slå mig sönder och samman bara. Men lämna mig fan inte ensam sen. Då försvinner jag hellre helt och hållet. Jag kunde inte andas längre men han bara fortsatte.

Plötsligt kommer den rakade mannnen ut och slår bort honom från mig. Han skriker åt honom och ger honom en käftsmäll. Sen sätter han sig på huk bredvid mig och tittar oroat på mig. Jag försökte krypa ifrån honom men jag fick ingen luft. Hur jag än försökte fick jag ingen luft. Den rakade mannen hjälpte mig att sätta mig upp och efter några sekunder började trycket i bröstet släppa. Små små andetag letade sig in i mina lungor. Jag höll mig för revbenen som gjorde nåt fruktansvärt ont.


-Take of your pants. Get clean. Den rakade mannen pekade på mina byxor. Jag skakade fortfarande på huvudet. Jag blundade och väntade på nästa slag. Har dom kommit så här långt kan dom lika gärna fortsätta, tänker jag. Istället känner jag en stark stråle med iskallt vatten träffa min rygg. Jag rycker till. Mannen står med en vattenslang och pekar ännu en gång på mina byxor. -Take of! Jag bara skakar på huvudet. Han suckar åt mig och vinkar dit den andra mannen. Jag orkar inte försöka fly, det gör alldeles för ont. Den andra mannen böjer sig ned och börjar knäppa upp mina byxor. Jag stretar emot men jag har inget att säga till om. Han drar av mig byxorna och kalsongerna och till slut ligger jag där på marken helt naken. Blottad för männen som står bredvid mig och tittar på. Jag kryper ihop i fosterställning. Vattnet rinner över min kropp och jag känner kylan tränga sig på. Smärtan börjar domna bort. Den sjunker allt längre in i själen.

När vattnet slutat kyla ned mig drar de bort mig till trädet utanför vår dörr. Jag lutas mot trädet och jag känner solstrålarna som träffar min hud. Det känns skönt med de värmande strålarna men samtidigt gör det ont Vattnet droppar från mitt hår och jag tar små lätta andetag. Jag lägger en hand över mina revben. Smärtan tillåter mig inte att andas, den stänger in mig. Jag vänder bort blicken mot dörren in till källar rummet. Mitt och Annies rum. Dörren är fortfarande stängd...det är fortfarande helt tyst...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0