25

Annie



- Är du en känd person? Han nickade.

- Är du en tjej eller kille? Han kupade händerna framför sitt bröst och putade med läpparna.

- Ha ha, OK! Är du från USA? Nick igen.

- Är du en skådespelerska eller sångerska? Han låtsades hålla en mick framför sin mun och försökte dansa med överkroppen.

- Hm, är du cool? Han slog ut med händerna i luften och himlade med ögonen. - Det är väl klart att jag är cool, skrek han ut.

- Är du snygg? En djup suck hördes från hans mun och han gav mig en menande blick.

- Du kommer väl ihåg att du ska föreställa någon som inte är du? Han satte fingret mot läppen och låtsades fundera. Sen ryckte han på axlarna och gav mig stora förlåtande ögon. - Förlåt, men jag kan väl inte ro för att allt stämmer in så bra på mig!


Dörren slogs upp med en smäll och vi flög båda upp mot väggen. Jag höll hårt i hans T-shirt och han greppade mina armar. Jag lovar att man kunde höra våra hjärtan som rusade i panik. I dörröppningen stod en utav männen. Han tog ett steg in mot ljuset och vi försökte trycka oss ännu längre in mot väggen. Det var första gången jag såg dem sen vi kom hit. Jag hade nästan glömt bort att de fanns här. Bill sköt in mig mot hörnet och satte sig framför mig. Jag gömde huvudet bakom hans rygg och blundade. Jag hör hur mannen kommer närmre när han släpar fötterna efter sig. Bill verkar rätt lugn ändå och jag känner mig trygg bakom honom.


- Tack, hör jag Bill säga? Va? Varför sa han då? Jag blev nyfiken och tittade upp bakom hans axlar. Mannen står där och iakttar oss. Jag hade aldrig sett honom innan. Han var stor och rätt kraftig. Hans mörka hår var uppsatt i en hästsvans och hans hade lite halvlångt skägg. Han påminde om en hippie. Han log åt oss. Hans leende såg faktiskt äkta ut.

- I'm happy you take care of your friend! Han pekade på Bill och nickade åt mitt håll. Bill nickade försiktigt tillbaka. Va? Jag förstod ingenting. Kände dom varandra sen innan? varför var han så snäll? Ville han ha något i utbyte mot sin vänlighet? Jag kände hur mina blåmärken tog upp sin fajt mot min kropp igen. Snälla, jag orkade inte mer. Jag kröp tillbaka ned bakom Bill's rygg och väntade. Släpandet försvann ut genom dörren och helt plötsligt var vi ensamma igen.

Jag kände Bill slappna av och ta några djupa andetag. Han vänder sig om mot mitt håll och frågar om jag var OK?

- Ja, de e lugnt! Kände ni varandra?

- Va? Nej nej. Han skakade snabbt på huvudet. -Det var han som skjutsade oss hit och bar in mig. Jag vet inte men jag gillar honom.

Jag tittade förvånat på honom. Försökte upprepa det han sa inne i huvudet för att förstå vad han hade sagt.

- Gillar du honom? Jag lät nästan arg när jag sa det och han ryggade till.

- Ja men du vet...han ser snäll ut och han har inte gjort något än. Han kom med mat och han säger snälla saker.

- Mat? Han flyttade sig åt sidan och lät mig komma förbi.


Bakom honom står en bricka med en stor skål soppa, 4 bitar bröd och 2 äpplen. Där låg även en ihopvikt filt. Min mage kurrade och jag gav Bill stora ögon. - Mat! Han log och nickade. Jag var verkligen hungrig. Han hämtade brickan med mat och satte den mellan oss. Jag tittade misstänksamt ned mot soppskålen.


- Det är lugnt, den är ätlig. Jag åt samma sak igår.

- Va? Fick vi mat igår? Jag försökte minnas men kom inte ihåg någon mat. Inte min mage heller kände jag.

- Ja det fick vi, men du var helt borta. Jag kunde inte väcka dig så jag åt upp allt själv istället. Hans tonläge blev stelt och jag kunde se att han kände sig illa till mods. Jag klappade honom på kinden och försäkrade honom om att det inte gjorde något. Jag var ju väck på alla piller.

- Vilka piller?

- Jag vet inte, nåt lugnande, väldigt lugnande. Jag vet bara att efter det första pillret är allt ett enda svart hål. Jag vet inte hur många dagar jag var borta? Förresten, vet du vilket datum det är nu?

- Öh, vänta lite. Han räknade efter på fingrarna. Det är den 17 tror jag. Jag gjorde samma sak, räknade dagarna från det att jag lämnat hotellet tills nu. Mina fingrar tog slut, jag började räkna om på den första handen. Nej, det kan inte stämma? Jag kontrollräknande igen. Jag tappade ansiktet.

- Jag har varit borta i 12 dagar! Det var mycket längre än vad jag trodde.

- Oj, 12 dagar. Är du OK?

- Jag antar det. Hur länge har du varit borta?

- Jag? Öö, nej, de e bara 4 dagar. Nu såg han sådär skamsen ut igen.

- Men du,Bill...4 dagar eller 12 dagar, det spelar ingen roll. Jag är bara glad att du är här med mig. Du behöver inte skämmas för att du åt upp all mat eller inte varit kidnappad lika länge som mig. Bara du stannar kvar hos mig och inte överger mig kan du få göra vad du vill...nästan i alla fall. OK?

Han tittade upp under de mörka hårslingorna som hängde över hans ansikte och avslöjade sina rödlätta kinder. Han var generad. Jag kunde inte låta bli att smeka honom över kinden och nypa honom lite lätt.

- Kom nu så äter vi, knäppis!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0