24
Bill
- Gör det ont?
- Nej då, det går bra. Men försök att inte trycka hårdare bara.
Jag blötte strumpan igen och vred ur den. Vattnet var kallt men det var det enda som fanns. Försiktigt duttade jag tyget mot hennes panna och försökte tvätta bort allt intorkat blod och smuts. En tjock klump av torkat blod satt över hennes ena ögonbryn. Jag försökte tvätta rent runt såret men lät skorpan sitta kvar. Ville inte trycka för hårt men jag ville verkligen försöka få henne så ren som möjligt. Hon skulle inte behöva gå med all skit i ansiktet. Jag ville inte det. Ville få henne förnyad, ren från allt det gamla. Jag blötte strumpan igen och tog bort det sista i pannan. Vattnet i hinken hade blivit helt missfärgat.
- Jag ska bara byta vatten. Du e så skitig, LortMaja! Jag lyfte upp hennes huvud och ställde mig upp. Tog hinken och hällde ut det bruna vattnet i toaletten. Jag fyllde på nytt vatten och sköljde ur strumpan ordentligt.
Jag ställde mig bredvid madrassen och tittade ned på henne där hon låg och väntade. Jag kunde inte låta bli att skratta. Det gick ett tydligt streck genom ansiktet där jag hade tvättat ren henne. Det såg nästan overkligt ut. Hon tittade upp på mig med sina svullna ögon och rynkade pannan.
- Nej, inget. Du ser bara lite rolig ut. Men du ska se att vi har snart fixat till dig. Snart kan vi kalla dig för en riktig människa igen. Jag gav henne en blink och satte mig ned mot väggen. Hon lyfte över huvudet till mitt knä och lade sig tillrätta. Jag strök bort några hårslingor från hennes panna. Mitt finger följde hennes ögonbryn.
- Du kommer nog få ett ärr här.- Jag vet. Hoppas det inte blir alltför stort bara. Är lite rädd för läppen. Tror du det kommer bli ett ärr med?
- Kanske, men det kommer bara göra dig lite coolare. Gangsta Annie...
Hon skrattade åt min tillgjorda gettoröst och armbågade mig lätt i låret. Det var så härligt att se henne le och så avslappnad. Idag var första gången vi kunde prata med varandra utan att det kändes tillgjort och stelt. Hela dagen hade varit så bra och vi hade lyckats glömma allt för ett tag. Jag hade hjälpt henne till dörren och hon stod där länge och tittade ut. Jag hade låtit henne överlasta lite av sin tygnd på mig och hållt om henne. Vi hade inte sagt något på hela tiden. Ibland försökte jag snegla på hennes ansikte för att se hur hon mådde. Det gick inte att läsa henne, hennes ögon var inte ledsna men inte heller glada. Ibland tyckte jag att hon verkade le men ibland såg jag hur hon spände käken. Då höll jag bara om henne lite hårdare. Jag visste hur jag hade känt. Det var väldigt vackert där utanför, grönt och lummigt. Precis som sommaren ska vara. Men det tillhörde inte oss. Det var inte våran glädje. Naturens skönhet där ute fick vår hud att kännas ännu skitigare här inne. Gräset där ute tillhörde inte oss. Hon hade börjat visa tecken på att hon hade ont så jag hade hjälpt henne bort till madrassen. Jag flyttade ut madrassen från väggen så solen sken rakt på den och lade mig ned bredvid henne. Utan att säga något lade hon sitt huvud på min axel och höll om mig. Allt verkade så naturligt. Det var konstigt, vi hade bara känt varandra i 2 dagar men vi skulle kunna vara barndomskompisar. Den svåra situationen hade fört oss så nära varandra. Tillsammans var det inte lika skrämmande. Att hålla om varandra och söka tröst kändes helt naturligt. Så vi låg där med solens strålar i våra ansikten och lät sömnen smyga sig på.
- Annie! Vi låg på sidan med ansiktet mot varandra. Jag hade tittat på henne när hon låg där och blundade. Hon sov inte längre för ibland tittade hon upp och log lite trött. Jag ville fråga henne om vem hon var, varför hon var här? Det var något jag undrat länge och nu verkade som ett bra tillfälle att fråga. Vi var båda avslappnade och det var lugnt. Jag hade inte sett männen sen igår. Hon tittade upp på mig och hmmade till svar.
- Kan du inte berätta lite om dig själv? Jag vet bara ditt namn. Jag försökte prata med min mjukaste röst för att försöka inskänka lite trygghet. Hon rätade till sitt huvud och drog en djup suck.
- Det finns inte så mycket att berätta. Jag är 21 år och kommer från Sverige. Inget ovanligt med mig. En dyster dimma lade sig över hennes ögon. Hon vände uppmärksamheten mot mig.
- Jag är 20 år och kommer från Tyskland. Jag har en tvillingbror. Jag tittade allvarligt på henne. Vet du varför du är här? Varför tog dom dig?- Jag vet inte? Jag tror faktiskt dom har tagit fel tjej. Jag har inga pengar och ingen familj så för dem är jag rätt värdelös. Stämningen började bli ansträngd men jag ville verkligen veta. -Varför är du här?
Jag tvekade först. Även om jag kände ett förtroende för henne tog det emot avslöja historien om Tokio Hotel. Vad jag sett verkade hon inte känna igen mig och jag ville låta det vara så ett tag till. Jag ville att hon skulle lära känna mig som anonym. Det skulle vara på riktigt, vår vänskap.
- Jag antar att det är för att min familj är ganska rik. Dom hoppas väl kunna mjölka ut dom på en massa pengar. Jag tryckte henne närmre mig och kramade om henne. Jag tog hennes späda lilla kropp och begravde ansiktet i hennes hår. Jag visste att det var jobbigt att prata om men jag gjorde ett försök.
- Annie, vad gjorde dom med dig egentligen? Jag hörde hur min röst stakade sig. Mig mage spände sig. Ville jag verkligen veta? Hon stelnade till i mina armar. Under några minuter var allt tyst. Flera gånger hörde jag henne försöka säga något men precis innan försvann hennes röst. Hon vände ned blicken.
- Det fanns inte mycket som dom inte gjorde... Jag hade varit beredd på ett jobbigt svar men det här träffade mig rakt i bröstet. Det kändes så hårt, så rått. Jag ville gå djupare men jag lät det vara. Hennes tonfall berättade att hon inte ville prata om det. Jag lyfte upp hennes haka med mitt pekfingret och log.
- Vad säger du? Ska vi ta och piffa upp dig lite och tvätta bort krigsmålningen? Hon nickade instämmande.
Jag vred ur strumpan och började gnugga hennes hals. Hon grimaserade och vände bort huvudet. Jag slutade på en gång.
- Oj, gör det ont? Jag fick genast skuldkänslor.
- Ha ha, nej! Jag kom bara att tänka på din äckliga strumpa som gnids mot min hud. Så jäkla vidrigt egentligen. Jag hade tagit min ena strumpa och använde dem som tvättsvamp. Det var kanske inte det mest hygieniska men vi hade inte så många andra alternativ. Vi hade legat dubbelvikta i skratt när jag tagit av mig strumpan och visat upp när hon frågat vad vi skulle använda oss av. Den hade varit en skön isbrytare efter alla jobbiga frågor.
- Jaha! Ja, men nu e det så lilla prinsessan. Du kan se min svettiga strumpa som din vita springare...å ja...jag får väl ses som din modiga prins då, haha!
- Hm, äcklig strumpa - ädel vit häst? Konstig jämförelse men jag antar att det är så. Bara du lovar att skydda mig mot alla onda drakar då. Ha ha!
Det var menat som ett skämt men alldeles efter att det hade sagts stelnade båda till. Jag började tvätta hennes hals igen. Blodet som runnit ned över hennes hals försvann bit för bit. Hennes ljusa hy kom fram och jag förflyttade mig upp mot hennes kind. Sakta och försiktigt kom hon fram igen.
- Jag lovar, jag ska göra mitt bästa för att skydda dig. Jag menade det verkligen.Hon lade sin hand ovanpå min och tryckte den närme hennes kind. Hon slöt sina ögon och jag kände hur en tår föll mot min hand. Jag lutade mig ned och kysste hennes panna.
- Jag lovar...
