Han gick runt runt i det lilla rummet. Stegade upp sträckan mellan den ena väggen till den andra. Långa bestämda kliv ända fram till väggen. Noga med att tårna var upptryckta ända mot väggen. Han mumlade något för sig själv. Håret ströks ur hans panna och han vände sig om för att gå samma steg igen. Hans ansikte var bestämt. De små rynkorna i hans panna talade om att han var väldigt fokuserad på det han gjorde. Ännu en gång tog han långa raka steg över golvet och tryckte tårna mot väggen. För varje steg räknade han. Jag kunde se hur höll räkningen med fingrarna. För varje kliv höjdes ett finger ur hans knutna näve.

Han var klädd i en tajt mörkgrön T-shirt och svarta baggyjeans. Han var lång, säkert 2dm längre än mig och han var väldigt smal. Hans tajta T-shirt lämnade inte mycket åt fantasin men jag vet inte om det fanns så mycket att dölja. Hans överkropp var helt rak, inga muskler som formade kroppen och inget överblivet fett som trycktes ut över byxlinningen. Håret hängde i stripor över hans axlar och var kolsvart. Han vände sig om och tog sikte på ena långsidan av väggen. Långa raka kliv, noga att tårna stod så nära väggen som möjligt, vänder sig om, noga med att hälen står rakt mot väggen och går tillbaka. Men den här gången med små steg. Ena foten framför den andra, viktigt att det inte finns någon bortkastad cm mellan fötterna. Han höll armarna rakt ut och lät omedvetet tungan sticka ut i ena mungipan.

Jag låg på madrassen och tittade på honom. Det var ganska roande att titta på honom när han gick där som en anka som försöker går på lina, vankades och vinglandes fram och tillbaka. Jag hade vaknat av att mina revben värkte och rullat mig över på den andra sidan för att avlasta. Med en gång hade synen av Bill fått mig att glömma värken. Länge hade jag iaktagit honom. Han hade mätt upp varje sida av rummet nu med långa steg, med väldigt korta steg och med vanliga promenadsteg. Om och om igen. Det såg viktigt ut. Jag satte mig upp mot väggen och lade huvudet på sned. Skulle jag avslöja hans galenskap eller skulle jag låta honom fortsätta kartlägga vårt minimala rum?

Han hoppade till av förvåning över den nya rösten. Snabbt hade han vändt sig om och avbrutit sitt räknande. Han tittade frågande på mig...

Han var illröd i ansiktet. Jag vet inte om det var att han var generad att jag kommit på honom eller för att han var andfådd?. Han verkade fortfarande inte fatta mitt skämt. Han stod mitt i rummet med armarna vid sin höft och ögonbrynen djupt rynkade.

- Det är bäst att du aktar dig så inte upptäcker helt plötsligt att du grävt ned dig! Du får använda ditt stegande med förnuft!

Han satte upp ena handen för ansiktet och försökte dölja sin rodnande kind. Han skakade sitt huvud och skrattade. Jag log lite ironiskt åt honom och han kom och satte sig bredvid mig på madrassen.

- Förlåt om jag väckte dig? Det var verkligen inte meningen. Hans leende hade gått över i en orolig min. Jag försökte vifta bort hans ursäkt. Jag var bara glad att han fått mig att le. Det var länge sen jag hade funnit något som roade mig. Men synen av Bill, vinglandes omkring med sina krokiga ballerina armar hade fått mig att rycka på mungiporna. Han satt rakt framför mig, vilandes på sina knän. Hans rodnad hade börjat gå ned men han hade fortfarande kvar sin oroliga min.

- Hur är det med dig? Jag menar...gör det ont...ditt ansikte? Han rynkade ihop ögonen och grimaserade. Mina händer kände försiktigt på mitt ansikte. Det var väldigt ömt men så länge ingen rörde det kände jag mig ganska OK.

- De är lugnt, bara lite vägbulor i pannan men de försvinner snart. Efter några dagar är jag snart mig själv. Jag trodde jag skulle känna mig lite bättre idag. Det sista pillerruset hade jag sovit bort men nu värkte hela kroppen när jag rörde mig. Jag var stel och kall. Jag huttrade till och drog upp filten under näsan. Jag kände mig nästan lite febrig.

Han hjälpte mig upp på benen och höll i mig. För att inte riskera att jag svimmade igen stod vi kvar på golvet några sekunder så blodet hann med i rörelserna. Jag nickade åt honom och tog det första steget mot dörren. Greppet om min arm hårdnade lite som att han ville stoppa mig. Jg vände mig om tittade frågande på honom. Hans blick svepte över golvet från vägg till vägg. Han tittade upp på mig med finurliga ögon.

Jag fattade på en gång vad han menade och skakade på huvudet åt honom. Han ledde bort mig till ena väggen och tillsammans stegade vi upp avståndet till den andra väggen. Han räknade mina steg högt. När vi var klara med alla väggar tittade han nöjt på mig.

- Du e ju knäpp! Han nickade belåtet...