Jag vet inte vad som händer. Min syn är konstant grumlig och jag har svårt att uppfatta vad som händer runt om mig. Jag vet inte om det är natt eller dag. Jag kan inte avgöra om jag är vaken eller om jag sover. Allt är bara suddigt och skrämmande. Jag känner hur människor tar på mig och pratar till mig. Men jag kan inte urskilja deras ansikten. Jag ser inte, bara känner. Jag vet att jag befinner mig i ett mörkt rum utan fönster. Jag ligger på en tunn madrass och jag känner marken rakt igenom. Det är kallt och jag är öm. Jag vet att männen har våldfört sig på mig. Jag har kännt dem ovanpå mig och kännt dem inne i mig. Jag kan känna deras vidriga lukt på min hud. Jag känner mig infekterad, förgiftad. De har förstört mig med sin äckliga existens. De har slagit mig, skrattat åt mig, våldtagit mig och spottat på mig. De har dödat mig.

Jag vet inte hur många dagar som gått sen bilresan. Varje gång jag börjar kvickna till sträcker dom fram ännu ett piller. Jag sväljer och tar emot. Jag har gett upp. Jag har tappat min verklighetsuppfattning och tappat bort mig själv totalt i den här pillerdimman. Jag lever i en ständig mardröm. Vill vakna men orkar inte. Kan inte. Vågar inte.

Efter okänt många dagar och nätter var det dags att byta gömställe igen. En hand sträcks fram, ett nytt piller sväljs och jag bärs ut mot bilen. precis innan bakluckan stängs försvinner jag ned i dimman. Lika bra tänker jag. Jag känner hur jag flyger upp och ned när bilen åker i guppen men det gör inte ont. Jag är inte där, jag är borta. Jag förflyttas ännu längre bort från verkligheten och räddningen. Jag känner att jag blir lyft ur bakluckan. Den friska nya luften fick mig att vakna till lite. Jag förflyttas till nästa bil och blir lagd i baksätet. De försöker först sätta mig upp men jag har ingen kraft. Jag ramlar ihop på sätet. Jag är inte ens bunden. Det behövs inte för jag är oförmögen att ens stå upp med egna ben. Jag känner hur mitt tunga huvud läggs på något mjukt. Jag reagerar för det är det första snälla någon har gjort för mig sen hela den här mardrömmen började. Det kändes så fel men jag kände tacksamhet mot männen. Samma män som behandlat mig som skräp kände jag nu tacksamhet mot.

Bilens gungande vaggade mig till sömn. Det lugnade mig och fick mig avslappnad. Jag började drömma mig bort. Jag kunde se ett ansikte framför mig. Ett vänligt ansikte. Vänliga vackra ögon som tittade ned på mig. En varm blick med djupa bruna ögon. Det var mörka ögon men vänliga. Inte alls som de illaluktande männen som gjorde mig illa. Den där vackra blicken gjorde mig varm. Jag försvann med jämna mellanrum men så fort jag tittade upp var dom där och tröstade mig. Underbara ögon.

Jag känner hur någon sliter tag i mig och bär i väg mig. Långa bestämda steg och en dörr som öppnas. Jag hör gångjärnen som gnäller och dörren som slår igen bakom oss. Jag blir slängd på ännu en tunn madrass. Jag kryper ihop i fosterställning och försöker fösvinna bort igen. Jag försöker leta efter min tröstande blick. Fotstegen närmar sig igen och jag känner svettlukten alldeles framför mig. Något landar bredvid mig på madrassen och jag hör tejp som rycks bort. Någon kvider till och dörren stängs. Jag ligger stilla, fortfarande ihopkrypen. Tyngden bredvid mig är fortfarande kvar. Jag hör andetag, osäkra rädda andetag. Jag hör en röst, väldigt tyst. Någon försökte prata med mig. Det var ett nytt främmande språk men det skrämde mig inte. Det var en mjuk omtänksam röst. jag förstod inte orden men jag tog dem till mig. Tyngden flyttade sig närmre. Den rörde vid mig. Lätta fingertoppar som rörde mitt hår och smekte min rygg. Fjäderlätt. Jag slappnade av och njöt. Jag kände värme och vänlighet. Jag somnade och började drömma igen. Ännu en gång mötte jag de vackra ögonen. Den här gången såg jag allt tydligare. Mörka bruna ögon, mjuka ljusa läppar och ett mörkt hår som ramade in det nätta ansiktet. Läpparna rörde sig och uttalade okända ord. En mjuk tröstande röst...precis som tyngden bredvid mig på madrassen...