Jag stirrade upp mot himlen. Inte ett moln dolde den mörka natten som gnistrade av stjärnor, flera hundratusen mil bort. Flera liv bort. Jag stod med fötterna brett isär för att säkert kunna hålla balansen. Mina knän skakade och för varje gång jag släppte ut luften ur mina lungor kändes det som att de skulle vika sig. Jag hade användt mina sista krafter. Mina sista slag och jag hade sett till att använda dem väl. Jag hade sett till att få ut det mesta av dem, för oss båda. Jag vet att du ville, att du kände det. Hatet. Jag gjorde det för oss båda. Nu har vi inget att oroa oss för längre. Här finns inget kvar.

Han log. Tårarna rann, men han log. Han höll hårt i telefonen med båda händerna och jag kunde höra hur han skrattade mellan tårarna. Det var en jobbig syn. Han satt lutad mot stenen, halvt liggandes med blod utsmetad i ansiktet. Kläderna var riktigt lortiga och trasiga och hans hår var risigt och hade tunnats ut avsevärt på dessa två månader. Löshåret var nästan helt borta och han hade tappat mycket hår. Dels på grund av näringsbist, men även på grund av att tussar slitits av när männen varit i farten. Hans ansikte var svullet och hans lungor rosslade när han andades. Han såg så ynklig och svag ut. Ändå log han, med hela ansiktet. Bilden stämde inte alls ihop. Jag har aldrig sett honom så lycklig. Under hela tiden stod jag lite längre bort och bara iaktog honom. Skräcken jag känt innan hade nu bytts ut mot ett värmande hopp. Jag visste att han skulle klara sig. Han skulle inte ge upp nu, oavsett hur jobbigt han har det. Jag kunde se det på en gång. Sekunden efter att Toms röst dykt upp i hans öron, hade gnistan tänts igen. Han var på väg tillbaka.

Med alldeles för många tankar som stred i mitt huvud vände jag mig om och började gå åt andra hållet. Även om jag var överlycklig att allt detta var över, kunde jag inte sluta oroa mig. Dessa veckor hade ändå ändrat oss, våra liv. Vänt allt upp och ner och lämnat så många öppna sår. Det här var permanent, ärren och minnena. Skulle det någonsin gå att leva ett normalt liv igen? Skulle vi någonsin kunna lämna allt det här bakom oss och gå vidare i våra liv? Vart skulle jag ta vägen? Vart fanns min trygga plats där jag kunde läka? Skulle jag någonsin få träffa Bill igen? Kommer vi kunna ha kvar vårt speciella band, kommmer vi kunna styrka vår speciella vänskap eller kommer allt bara rinna ut i sanden? Kommer pressen bli för stor för honom och han säger upp all kontakt med mig. Det kanske blir för jobbigt för honom med alla påminnelser som världen alltid kommer påpeka med mig i sin närhet. Skulle det vara så kan jag inte klandra honom. Det var hårt, men jag kommer alltid vara hans vän. Även om han inte kan vara min. Jag gick runt bland de mosstäckta stenarna och ryckte av bladen från grenarna. Det hade tystnat där borta. Jag antar att Bill somnat. Han har lyckats hållla sig vaken väldigt länge ändå. Men nu när hjälpen var på väg behövde jag inte tvinga honom attt hålla sig vaken längre. Han förtjänade att få vila från smärtan ett tag. Han har imponerat på mig idag som han har kämpat. Jag log när jag tänkte på hur han ansträngt sig för att inte klaga, när jag visste att varje litet steg hade fått en vanlig människa att sätta sig ned och gråta. Visst, Bill grät med, men han fortsatte ändå. Han gjorde mig stolt.

Jag vände mig om och tittade mot Bills håll. Till min förskräckelse kan jag se hur någon rör sig längre bort i skogen. Gestalten hukar sig och verkar halta kraftigt. Det är han. Jag försöker snabbt räkna ut hur långt det kan vara mellan mig, Bill och han och inser snabbt att vi befinner oss i en livsfarlig situation. Bildligen! Han var så pass nära att om han bara vände sig om kunde han se Bill. På bara några sekunder kunde han vara framme vid en sovande Bill och det hade fått katastrofala följder. Jag bad för allt jag var värd att han inte skulle märka något. Samtidigt försökte jag lista ut vad jag skulle göra? Jag kunde vänta och hoppas på att han bara fortsatte gå och lämnade oss. Men det var alldeles för riskfyllt. Plötsligt hade jag tagit en kvist och brytit det mitt itu. Knäcket hördes som ett eko i den annars så tysta skogen. Mannen stannade upp och tittade mot mitt håll. För två sekunder verkade allt gå i slowmotion. Tiden existerande inte. Efter två sekunder sprang jag i panik där ifrån. Långt långt bort från Bill. Efter mig kom mannen, redo att sopa igen sina spår. Jag sprang med tårarna rinnandes nedför mina kinder och för varje steg ökade sprickan inom mig. Ännu en gång skulle han lämna mig. Min trygghet...

Längre bort hade ljudet tystnat, ljuset slocknat. De hade fått det de kom för att hämta. Det sista spåret av mitt liv var på väg bort. Jag kunde höra det. Min blick följde dig när du flög iväg i helikoptern över den nattsvarta himlen. Den mörka pricken försvann längre och längre bort. Jag kunde svära på att stjärnorna blinkade ännu lite starkare i natt. Att hoppet för världen stärkts. Länge stod jag kvar på grusvägen och lät allt sjunka in. Tittade upp mot himlen i hopp om att se ett stjärnfall. Få chansen till en önskan. Även om jag visste att ett stjärnfall inte kunde uppfylla min önskan, gav det mig åtminstonde en möjlighet till avlastning. En möjlighet till tro. Jag tänkte på alla kvällar som liten, när jag och min syster satt på fönsterbrädet i mitt rum och tittade efter stjärnfall. Tävlade om vem som fick se det första. Vem som fick önska sig något först. Jag log åt tanken. Jag hade alltid önskat mig en häst eller att få åka till Hollywood. Min syster hade alltid önskat att hon skulle bli en känd sångerska. Hon sjöng alltid. Vad hon än gjorde, nynnade hon alltid på något.- Du ska se, Annie. En dag står jag där på scenen och du kommer gråta för att jag sjunger så vackert.
Varje gång hon såg ett stjärnfall före mig började hon nynna tyst och log lite retsamt mot mig. Allt det kändes så avlägset nu. Våra enkla, oskyldiga önskningar och lekar. Just nu skulle jag ge allt för att få vara tillbaka i mitt blåa rum och höra alla vardagsljud som en familj kan åstadkomma. Skramlet från köket, radion som alltid stod på vid köksbordet, tvättmaskinens bullrande, det irriterande ljudet från grässklipparen. Jag skulle ge allt för att få tillbaka det där enkla igen. Det vanliga.
Jag låter läpparna sluka den salta tåren som letat sig ned över min kind. Långt borta faller ett ljus. Jag torkar av mina blodiga händer på byxorna och börjar gå tillbaka. Tyst nynnandes för mig själv...