kap 99

Tom

En stor del utav livet består utav att iaktta. Finnas i bakgrunden och följa rörelserna som följde tiden och bestämma sig om det var värt att ta ett avtryck och spara det. Studera och ta ett beslut om man ville eller om det kunde låtas vara. Ibland kunde det handla om lärdomar, ibland intryck som antingen förgyllde eller skrämde. Kanske det bara var en händelse som fick iakttagaren att nicka lätt och tänka: "Smart att göra så och inte så". En iakttagelse som lärde att aldrig lita på tunn is eller en iakttagelse som lärde att aldrig ge upp. Att det alltid finns möjligheter och chanser.

Sittandes i den stora fotöljen som var klädd i vitt tyg, satt Annie med den gröna boken och hörlurar i öronen. Hon hade krypit ihop och Bills lilla tax skymtade bakom hennes ena lår. Den hunden lyckades alltid krångla in sig på de minsta ytor och ibland kunde han inte förstå hur hon kunde tycka om det. Det kunde vara ett virrvarr av tassar och svans, men likaväl låg hunden där med slutna ögon och snarkade. De hade fattat tycke för varandra på en gång. Kanske för att Annie alltid lät henne göra som hon ville. Ville hunden ligga med nosen bakom hennes svank, flyttade hon gärna på sig. Han hade alltid fått höra att djur kunde känna vilket humör människan var på, om det behövde tröst eller någon som lugnade nerverna. Antagligen hade den lilla taxen förstått att den där tjejen som plötsligt flyttat in behövde lite värme och trygghet.

Den gröna boken hade hans mamma köpt åt henne. Hon var helt koncentrerad på texten och hennes läppar försökte synka rösten i hörlurarna. Det var roande att se de där rynkorna i pannan och se den ansträngda minen när en helt ny mening kom upp. Eftersom hon skulle bo i Tyskland ett tag, hade hon bestämt sig för att lära sig språket. Sakta men säkert lärde hon sig bygga upp meningar och försökte använda de nya orden så ofta hon klarade det. Och han kunde inte hjälpa det, men så fort han visste att hon satt med hörlurarna i, stannade han gärna kvar i närheten en stund. Den där svensk-tyska brytningen hade en viss charm och han trivdes med att hon kände sig hemma där i huset.

Nu hade det gått två månader sedan han och Bill hämtade hem Annie från Sverige, och livet rullade på. Dagarna hade lugnat ned sig och det hela började falla på plats kändes det som. För det mesta sov de i huset med Simone och Gordon. Det var lugnare och lättare att koncentrera sig och alla hade börjat få färg i ansiktet. Det hade varit ett jobbigt år och han såg fram emot att få avsluta det precis som det var menat att det skulle börja. Med utvilade sinnen och förväntansfulla tankar. Äntligen började han växa i sina skor igen och han kunde börja koncentrera sig på att gå framåt igen, hand i hand med sina familj.

Bill och Annie växte åxå, tillsammans och var för sig. Båda hade utvecklats och fått en mer eftertänksam hållning. De var mer försiktigare, tog sig tid att tänka efter innan de öppnade en dörr. Men det lite mer vuxna sättet hindrade dem aldrig från att starta matkrig och springa runt med hinkar fyllda av iskallt vatten när vädret var för varmt. De var fortfarande unga och äventyrslystna. Men det syntes att det fanns något mer bakom allt för dem. Någon han inte kunde se. Deras bild av världen var nog inte den samma som Toms, även om hans bild åxå ändrat sig. De hade nog alla förändrats. Av alla stora galna upptåg han och Bill varit med om tillsammans med Tokio Hotel, var hans största och mest uppskattade äventyr just nu att få den där glimten i sin brors ögon. Den som berättade att hyss var på gång.

De ömtåligaste stunderna för honom, var när han kom på Bill och Annie i en utav deras stunder. Då och då hände det att han hittade dem, ståendes i varandras famn och tittandes ut mot natt himlen. Eller sovandes, lutandes mot varandra i soffan. Sittandes på gräset utanför, axel mot axel. Varje gång nära varandra, tysta och funderandes. De verkade fastna i varandra och han blev alltid lika förundrad över vad som pågick i deras huvuden i dessa små stunder. De bara var där och höll tag i varandras värme. Aldrig hade han sett dem kyssa varandra eller ta på varandras kroppar. De bara höll om och erbjöd stöd. Alla såg att det fanns äkta känslor men ingen ville skynda på. Ingen frågade eller skämtade om det. Istället lyckades alla som kom på Bill och Annie dessa gånger att själva fastna i det vackra som omgav dem.

I föräldrarnas hus fanns en liten studio. Eller det var mer ett litet rum med gitarrer, ett piano och inspelnings möjligheter. Han lämnade Annie i hennes tyska studier och riktade öronen mot den bortre delen av huset där studion låg. Någon spelade gitarr och han kände hur det började klia i fingrarna. Det var länge sedan han hade spelat med sin styvpappa. Gordon hade varit upptagen på skolan senaste tiden med alla privatlektioner under sommaren, så Tom hade fått klinka själv på gitarr strängarna. Klockan var fortfarande tidig så Bill skulle antagligen sova minst två timmar till. Han spenderade gärna den tiden med att spela gamla klassiker på den gamla gitarren som han en gång lärde sig sina första ackord på. Som en liten far&son session.

När han kom närmre blev han nyfiken för han hade aldrig hört just den melodin innan och det lät som att den precis blivit påhittad. Det lät inte riktigt rent och lite ansträngt. Han log och skyndade på stegen. En utmaning! Framför öppnades dörren på baksidan och Gordon steg in från trädgården. Förvånat stannade han till och stirrade på sin styvfar som verkade ha legat i trädgårdslandet med jord över hela knäna. Gitarren fortsätta spela inne i den lilla studion och Tom försökte förvirrat komma på vem det kunde vara om inte Gordon? Det var helt tomt i huvudet, så han skakade på det och gick fram för att öppna dörren och titta. Genast ställde sig Gordon i vägen och stoppade honom från att lägga tyngden på dörr handtaget.

- Låt honom vara.
Gordons blick gav sken att försöka vara allvarlig men Tom kunde hur det glittrade där inne i ögonen. Som om han egentligen ville göra något helt annat och skratta. Kanske var det för att morgonen fortfarande var tidig och han inte fått sitt kaffe? Kanske ville han inte inse hur det var för att inte behöva riskera att bli besviken? Kanske ville han alldeles för mycket för att våga tro? Men när han hörde hur de stela fingrarna kämpade på med stål strängarna där inne, upptäckte han hur livet brusade upp igen. Och hans styvpappas glittrande ögon blänkte om ännu mer då han såg sin styvson få tårar i ögonen. Det var ett stolt ögonblick. Ett oväntat far&son ögonblick. Gordon lade sin arm runt Tom och klappade om hans rygg. Lite så där tafatt för att försöka balansera upp den tillmjukade manligheten som stolt blivit tårögd. Tillsammans gick de bort mot köket för att äta frukost.
- Kom så låter vi din bror vara ifred. Han har jobbat hårt på det här...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0