kap 97

Bill

Dagen hade bara rusat förbi och det kändes som att den tagit all energi med sig. Plötsligt var det mörkt ute och nästa dag stod och bankade på dörren. Bill öppnade sin egen dörr och fann lite extra energi ligga på hans säng och läsa en text han skrivit. I vanliga fall hade han bett henne att sluta och känna sig generad. Men den texten var helt på tyska och skrivet med hans slarvigaste skrivstil. Ibland var det knappt så han själv kunde läsa det och hon kunde inte tyska. Så han oroade sig inte och snart skulle hon ju ändå få höra. Istället njöt han av tanken att hon just då tittade på ord som helt och hållet var menat åt henne utan att hon hade en aning om det. Hon lade ifrån sig blocket när han kom in och tittade upp med en bekymrad min.
- Varför skriver du inte på engelska så jag förstår?

Han satte sig ned på sängen och ruffsade om hennes hår.
- Haha! Varför berättar inte du om dina planer så jag hinner förbereda mig?
Hon skakade skämtsamt på huvudet och himlade med ögonen. På sig hade hon en utav Toms gigantiska tröjor och den första känslan han fick var att han ville rulla ihop henne och krama om. Hon var inte stor från början, men i Toms tröja såg hon ut som en miniatyr.
- Tänk va tråkigt det skulle vara om jag berättade allt jag planerat för dig.
Hon putade retsamt med underläppen och han kunde inte hålla sig längre. Han lade armarna runt henne och brottade ned henne tjutandes på sängen. Hon såg alldeles för mysig ut för att inte göra det och till slut gav hon upp sitt motstånd och lade sig tillrätta på hans bröst.
- Tänk va tråkigt om jag avslöjade alla mina hemligheter och planer i förväg. Det skulle ju helt förstöra överraskningen, eller hur!
Hon fnös åt hans ord men han kunde höra nyfikenheten som lyckats slå rot inom henne.

I morse när han krånglat igenom huvudet genom tröjan trodde han aldrig att den skulle sluta som den höll på. Att sitta på sina föräldrars gräsmatta och dricka iste med sina fans. Hade någon föreslagit det för honom innan hade han antagligen skämtsamt slagit till personen på axeln och skrattat. Men det var det som var så underbart med Annie. Hon gjorde saker man aldrig tänkte på själv. Ännu en gång hade hon visat sig vara bra mycket modigare än han själv.

De hade suttit där i över två timmar. Han, Annie, Tom och de tre tjejerna. Förvånansvärt avslappnat och lugnt. De hade imponerat på honom och lyckats ge honom en helt annan bild av deras fans. Samtalsämnen som vandrat mellan matrecept till finnar och slutat i bildesigns. Han kom på sig själv ibland att glida in på mer privata samtalsämnen när plötsligt Tom diskret puttade till honom. Kanske avslöjade han lite för många hemligheter, men det hade känts skönt att få dela med sig. Och det kanske var kliche, men han litade på tjejerna. De hade gett honom en bra känsla och han valde att lita på den. Någon gång fick han ju lov att börja lita på världen igen och idag hade känts som rätt dag.

- Du vet att jag borde strypa dig för vad du gjorde idag.

Han kände hur hon chockat lyfte på huvudet och såg de smala ögonbrynen skrynkla ihop sig.
- Inser du hur rädd jag var i morse när du gjorde så där?
Hans taktik att försöka spela seriös var värdelös för att se hennes oroliga min fick hans egna min att spricka upp i ett stort fånigt leende. Så självklart började han skratta och hon slog honom lätt på bröstet.
- Du får inte skrämmas så där, Bill.
Han tog tag om den slående lilla handen och gömde i sin egen.
- Förlåt! Jag är inte det minsta arg. Jag är faktiskt riktigt glad att du tvingade ut mig. Det kändes bra, riktigt bra!

En liten del utav hans mur var nere. Han var ett steg på vägen. Ett litet steg men ändå på väg framåt. Dagen må hända hade gått väldigt fort, men han kunde knappt vänta på att nästa dag skulle börja. En ny dag med nya utmaningar. En ny dag med Annie. Med livet. Men ändå kände han på sig att nästa dag kunde innehålla saker han inte var redo för. Saker som skrämde honom och som Annie inte kunde skydda honom från.

- Du vet att du betyder allt för mig, eller hur?

Hon tittade upp och blickade förbi hans hand som halvt dolde hennes ansikte. Meningen var att bara stryka hennes kind, få huden att kittlas så där avslappnande så kroppen rös av välbehag som hans mamma brukade göra när de var små. Men kanske hade han medvetet försökt dölja en del av hennes ansikte. Tankarna hade funnits där ända sedan igår när lampan släcktes och han visste att han skulle få lov att berätta. Kanske hade han instinktivt gömt den del utav henne som kunde avslöja eventuellt obehag. Som kunde få honom att ångra att han ens försökt berätta. Nu kunde han endast se hennes ögonfransar som nyfiket tittade fram under hans fingrar.

Kanske hade hon redan nickat eller mumlat ett svar, han var inte säker? Det kändes som att gångerna han blinkade missade han flera minuter av tid i mörker. Han var bara så osäker på hur han skulle lägga upp allt utan att det blev fel. Så det kan hända att han blundade och lät ögonlocken vila kvar någon sekund längre än vanligtvis.
- Jag vill vara ärlig mot dig.
Rösten stockade sig i hans hals och hon kunde tydligt märka av hans nervositet. Hennes ben skiftade i position och hon rättade till den ena armen.
- Och mot mig själv.

Sedan de första dagarna med henne, visste han att hon skulle ha en betydande plats i hans liv. Det hade varit så självklart att han inte ens lagt ned någon extra tid på att försöka analysera varför? Det hade bara känts så. Med tiden ändrades inriktningen från vän till syster. Hon visste så mycket om honom som ingen annan gjorde. Det kändes naturligt att hon skulle fortsätta finnas vid hans sida med förtroendet hon gett honom. Vackrare vänner var sällsynta. Dagen han äntligen fick hämta hem henne var bland den stoltaste i hans liv. Det hade känts som att han skakat hand med ett krig och beslutat om fred. Han hade fått tillbaka biten som saknades i livet.

Den lilla hårslinga som slitit sig loss från resten av hennes svarta trassel till hår hade lagt sig alldeles framför hans näsa och lockade med underbar doft av vanilj. Hur länge det legat och tryckt inom honom kunde han inte svara på. Han kunde inte urskilja vart linjen börjat svänga? Men att se in i hennes ögon var inte det samma som tidigare. Den varma känslan som sköljde över honom innan höll nu på att helt ta över hans utrymme för syre. Gjorde honom vimmelkantig och förvirrad. Syrebrist. Hon var det vackraste han sett. Och sköraste. Inte ens de mörka hårstråna behandlades utan varsamhet och respekt. Därför var det extra svårt att hantera. Han ville inte ha sönder något. Allt det han hade, ville han fortsätta ha i sin famn. Men om han inte försökte berätta för henne var han rädd att han själv skulle gå sönder.

- Senaste dagarna har det hänt något. Förändrats.
Hon bytte position för benen igen och verkade vilja sätta sig upp. Gjorde hon sig beredd på att springa igen? Det var det han var mest rädd för, att han skulle skrämma iväg henne. Nu hade hon kommit så långt att hon börjat acceptera hans liv, men hur mycket skulle hon klara av? Det kändes som att deras liv hade en vana att ta väldigt snäva svängar och nån gång måste det ju finnas en gräns för hur mycket man klarar av. Han visste mycket väl att han balanserade på en väldigt tunn linje. Men sträckte han ut armarna var han säker på att han skulle klara av att hålla den.

- Annie...
Hon tog stöd med armen och satte sig upp. Samma sak gjorde han. Tog stöd med armen och satte sig i skräddarställning. Tog stöd i hennes vackra blå ögon som så många gånger skänkt honom trygghet. Letade efter den där känslan igen ihopp om att lyckas lugna ned allt det som rusade runt inom honom. Förgäves. Den vackra skapelsen framför honom sträckte ut armen och rörde vid hans hand. Tog hans hand i hennes och flyttade lite närmre. För honom började plötsligt allt skaka. Att sjunga för tusentals skrikande tjejer var alltid nervöst. Men att själv vara den som ville skrika och slänga sig runt halsen på människan man drömde om var en helt annan sak.

- Det är något jag måste berätta.
Samtidigt som hon rörde sina fingrar alla små millimetrar skapades jordbävningar inom honom. Som att få en inre orgasm varje gång. Det var skönt, gudomligt befriande att få känna hennes fingertoppar som smekte hans skinn. Tänk om samma sak fick fortsätta tills de var gamla och gråhåriga. Han tittade in i hennes ögon som lugnt tittade tillbaka. Alltid så lugna. Tänk att det tog nästan en vecka innan han fick se deras verkliga utseende när de träffades för all svullnad slagen hade orsakat. Minnesbilderna sprang förbi framför honom och han insåg att han fastnat i hennes blick. Men hon sade ingenting. Anmärkte inte att han stirrade och ifrågasatte inte. Hon visste att han ville säga något, att han behövde tid att få fram orden.

- Jag älskar dig, Annie!
Han kunde höra hur hon svalde. Han såg hur hon blinkade med ögonen fler gången än tidigare. Han vände ned blicken och försökte fokusera på hennes hand istället och be till gudarna att den stannade kvar runt hans egna hand.
- På senare tiden mer och mer. Mer och på ett annat sätt.
Nu hörde han även hur han själv svalde. Han lade andra handen över hennes som för att visa henne att hon inte behövde släppa. Att han fanns där och att det inte var farligt.
- Och jag vill vara ärlig mot dig. Du förtjänar inget annat än ärlighet, Annie.

Hade någon erbjudit honom en dörr, en dörr som kunde leda precis vart som helst. Till Antarktis, den ryska stäppen eller mitten av Sahara öknen, hade han klivit igenom dörrkarmen på en gång, utan att tveka. En minut hade passerat utan att någon sagt ett ljud. En minut som för dem båda antagligen kändes mer som femton minuter. I ren panik gick han igenom hela sitt ordförråd för att försöka komma på något att säga. Men vad han än kom på, kändes det fel. Att bara byta samtalsämne var fegt. Att inte säga något alls var inte rätt. Att Annie inte sa något skrämde honom.

- Snälla säg något.
Han hade inte räknat med att rösten skulle brytas och låta så osäker. Men han klarade knappt av att få fram orden. Visste nästan inte längre hur man gjorde för att andas ordentligt? Ännu en minut gick och han tvingade sig själv att vända upp blicken igen mot henne. Hon såg helt frånvarande ut. Vad hade han gjort? Det började krampa i bröstet på honom och bränna.
- Jag vet inte vad jag ska säga, Bill?
Hon viskade fram det. Vissa människor hade säkert inte ens hört det om de suttit på samma plats som Bill. Men i hans öron lät det som sirener som skrek honom döv. Nu hade han förstört allt.

- Förlåt, Annie!
Han kysste hennes hand och reste sig upp från sängen. Kanske kunde de glömma allt och gå vidare. Kanske om de sov i separata rum och försökte låtsas som om inget hade hänt. Kanske skulle det gå att reparera det han gjort då? Hon var skör, det visste han om. Varför kunde han inte ha lugnat ned sig och hållit käften? Han stannade i dörröppningen och vände sig om mot henne. Fortfarande stirrandes lång bort på en punkt som byggt in sig själv i madrassen. Fortfarande lika frånvarande. Fortfarande lika vacker.

Han kunde svära på att de lösa bitarna inom honom skramlade till när han gick nedför trappen. Han ville inte tänka på vad Annie gjorde just det ögonblicket med det var det enda han kunde tänka på. Planerade hon att ge sig av igen, var hon arg, besviken? Han var låst. Det lyste i köket och när han ställde sig i dörröppningen kunde han se ryggtavlan av sin bror som satt på en stol vid bordet. Han visste att Tom hade känt honom. Inte ett ljud hade han gjort, inget som avslöjade att han var där. Ändå såg han sin bror titta över axeln samma sekund han satte ned foten på dörrgaveln. Han visste att så fort Tom reste sig upp och tog det första steget mot honom skulle det brista. Han visste att han skulle börja gråta, att Tom skulle skynda på stegen, dra in honom i sin famn och trösta. Han visste att han skulle bli smekt över ryggen, bli ledd till bordet där de skulle sitta och titta ut genom fönstret tills han kände för att säga något. Han visste att Tom visste att han visste. Så var det alltid. I deras fall var ord överflödiga. Tom hade antagligen vetat om vad som skulle hända innan han själv ens visste om det.

Tom reste sig upp, lade huvudet på sned och log lite snett. Han blev alltid så varm om hjärtat när han såg sin lillebror ledsen och han visste att han skulle få äran att trösta. Det fick honom att känna sig speciell och utvald. Han såg på Bills ögon att det skulle brista när som helst. De glittrade och blänkte och läppen gjorde sitt bästa för att inte darra. Varför Bill var ledsen visste han redan. Han hade sett blickarna han gett Annie och han hade förstått redan från början att deras band var något alldeles extra. Men han visste åxå att deras situation var långt ifrån lätt och att det med största sannolikhet skulle dyka upp problem. Men han skulle låta Bill berätta när han kände sig redo. Just nu behövde Bill bara släppa ut allt och få en kram.

De tittade båda på varandra och gav en förvarning.
Tom tog det där steget fram mot sin bror och automatiskt gav kroppen klartecken åt Bill att låta tårarna arbeta. De visste...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0