kap 96


Bill

Han vaknade av att madrassen sjönk ned och tvingade hans kropp åt sidan så ena axeln slog i något mjukt. Genom de smala springorna hans ögon lyckades åstadkomma gick det att urskilja en gestalt, sittandes på sängen i huvudhöjd med honom. En hand sträcktes fram och lyfte upp en hårslinga som retade hans öga. Bilden blev något klarare och hennes konturer syntes i morgonljuset. Stilla log han för sig själv och sträckte ut överkroppen. Att hundra år sömn passerat kändes inte som en omöjlighet och han sjönk om möjligt ännu djupare in i madrassen. Varje centimeter utav hans kropp var utvilad och redo att börja leva igen.

- Det är dags för dig att gå upp nu sömntuta.
Han rynkade pannan och suckade. Kunde de inte ligga kvar i sängen och linda lakanet runt benen några timmar till och skjuta undan världen lite. Hon ruffsade om håret på hans huvud och drog retsamt av honom täcket. Ett ynkligt försök att hålla kvar täcket misslyckades och han satte sig upp i sängen. Sneglade bort mot klockradion som stod på det vita bordet bredvid sängen och satte andan i halsen.
- Klockan är inte ens nio, hur kan du ha fått för sig att det är dags att gå upp?
Förvirrat tittade han upp på henne och skakade på huvudet?
- Vi kan sova i minst tre timmar till?

Förvisso hade han inte sovit så bra som han gjort natten innan på över ett halvår, men vissa saker gjorde man bara inte om man inte fick lov. Hon skrattade åt hans förtvivlade läte och slängde en tröja på honom.
- Sova kan du göra när du är gammal.
Han kravlade sig igenom hålet menat för hans huvud och tog upp mjukisbyxorna från golvet. För varje rörelse hördes ett muttrande från honom att om han inte fick sin sömn skulle han bli gammal innan han var trettio och se ut som tio år äldre. När alla klädesplagg var på och håret lagt i ordning ställde han sig framför sängen och ryckte på axlarna.
- Och nu då?
Hon tog ett steg fram och fångade upp hans hand.
- Nu har vi ett uppdrag att genomföra.

Han kunde inte avgöra vad det var som försegick inom hennes huvud men något var på gång och han kände hur nervositeten kom närmre. Vad krävde att de gick upp så tidigt? Innan han hunnit fråga henne hade hon lett ut honom till trappen där Tom stod lutad mot väggen och såg ut att vänta på dem. Nu gick det inte att hålla tillbaka allt nervöst längre. Blicken Tom hade i ögonen gjorde honom orolig. Det var något som inte hade sagts än. Någon hade glömts att berätta för honom, för Tom visste helt uppenbart något som bekymrade honom. Han kunde se hur musklerna spelade i hans brors käke och spände sig. De passerade varandra och Tom följde efter ned i trappen och ut i trädgården.

Vid den lilla rosenbusken stannade Annie till och vände sig emot honom. Nu kunde han även se spår av nervositet i hennes ansikte. Hon klarade inte riktigt av att hålla fast blicken i hans. Var hon rädd?
- Vad är det som vi håller på med egentligen?
Tom verkade upptagen med något som fanns på andra sidan huset för han var helt frånvarande. Annie verkade smaka på orden hon försökte säga. Smaka om det verkligen var rätt ord. Plötsligt hör han hur några skrattar bakom hörnet. Det är fler än en, kanske tre olika röster. Kvinnliga röster. Vad han visste väntade dom inget besök. Ingen hade sagt något om det.
- Annie...?

- Bill...

Hon tog båda hans händer och tryckte dem mot sitt bröst.Tom sparkade på en sten som låg i vägen så det studsade mot väggen och började leta efter nästa sten. På andra sidan hördes ännu mer skratt. Annie fuktade läpparna och smakade på orden igen. Vad är det dom har gjort? Varför trippade de båda omkring på tå?

- Bill, jag vet att du har haft en jobbig tid och att du har dina demoner.
Förvirrat försökte han lokalisera vart hon befann sig och vart hon var på väg. De hade alla sina demoner, hon och han själv utan tvekan.
- Men jag insåg idag att jag är alldeles för långt ifrån för att kunna leva. Jag har blivit alldeles för bekväm bakom mina murar och jag är ganska säker på att även du är i samma sits. Tom med.

Han tittade sig omkring. Åt varje håll en ny mur. Det stämde att han var omgiven av murar. Fysiska murar, byggda av sten och stål. Livvakter och mörktonade bilrutor. Han fick lov. Men åxå mentala murar. Höga och omgivna av taggiga tankar och rädslor. Men om han var för bekväm? Nej, det var en skyddsinstinkt helt enkelt. Inget konstigt med det. Särskillt inte efter vad som hade hänt.

- Tom berättade att du inte ens varit utanför det här huset eller er lägenhet. Att du stängt in dig?
Han var precis på väg att protestera och sökte naturligt skydd från sin tvillingbror som konstigt nog inte ens tittade på honom. Istället verkade han fortfarande leta efter den där stenen som var i vägen så han kunde sparka bort den. Han hade inte stängt in sig, bara vidtagit nödvändiga åtgärder. Och vad då stängt in sig? Han hade visst varit utanför. Han hade åkt i bilen ut hit, stannat till vid en bensinmack för att tanka på vägen hit, han hade varit... Det var han säker på, klart han hade varit utanför huset. Det måste han ha varit efter all den här tiden. Eller? Han hade väldigt många murar som skyddade honom. Nog hade han varit utanför dem väl?

- Du behöver inte oroa dig Bill, du är inte ensam.

Hon drog in honom i sin famn och viskade tyst i hans öra:
- Det är dags för dig att träffa fansen igen!
Han stelnade till och nu äntligen fanns Tom där. De visste båda två varför de undvikit fansen hela den här tiden. Dom tillhörde en värld som inte var tillgänglig än. Dom tillhörde ett minne alldeles för ouppnåeligt än så länge och att träffa dem skulle endast vara en plågsam påminnelse om vad de inte kunde göra längre.

- Jag kräver inte att du gör allt på en gång, så jag hjälpte dig med en utav murarna. Nu behöver du bara jobba med din egen.

Hans hand hade blivit alldeles kallsvettig och knäna kändes mjuka och osäkra. Stegen hon tvingade honom framåt med ville han stoppa. Han ville vända om, springa upp för trappstegen och låsa in sig på rummet. Det var där han kände sig mest hemma nu. Han var inte redo. Sekunden innan han bestämt sig för att sätta ned foten och protestera kände han en bekant hand på sin rygg. Som att han visste att Bill behövde en extra push. Tom lutade pannan mot hans tinning och de stannade ett steg framför husets hörn.
- Jag vet att du klarar det här, lillebror! Jag finns bakom dig oavsett.

Han tittade skrämt fram runt hörnet och såg tre unga tjejer sitta i en ring på gräsmattan och prata med varandra. Aldrig tidigare hade ett fan varit innanför grindarna till deras hus. De såg lugna ut, men han visste att det kunde ändras på bara en sekund. Vad skulle hända då?

- Vi har redan pratat med dom och de vet vad som gäller. Det finns inga kameror och inga privata frågor får ställas. Vi ska bara hälsa på dom och kallprata lite. Ta det som det känns.
Hennes röst hade fått deras uppmärksamhet och alla tre tjejerna såg åt deras håll och vinkade. Åh, herregud! Var det verkligen dags att ta det där steget nu? Men Annie hade rätt. Det fanns inte längre något han kunde skylla på. Härifrån kunde han bara gå framåt och han hade blivit bekväm.

De tog honom i varsin hand, Tom i den vänstra och Annie i den högra och gick fram runt hörnet. En mur var nere...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0