Bill


Håret blev bara längre och längre och nu kunde han snart få upp alla envisa hårslingor i en samlad tofs. Det började bli irriterande att alltid ha hår i vägen för ögonen och som kittlades. Hur han kunde stå ut med den där manga frisyren när han var yngre, var ett mysterium. Samma frisyr nu skulle inte ens komma på fråga. Han drog snodden ett varv extra och blötte händerna för att lättare kunna stryka bak det hår som fortfarande var några centimeter för kort. Det blev bra för stunden i alla fall. Ögonbrynen var åxå mycket tjockare än innan och sommaren hade lyckats bleka håret några nyanser ljusare. Han gillade det. Tillsammans med den solbrända huden såg han frisk ut. Spegelbilden visade en ung, sund man som log. En ung man som lyckades ge intrycket av att vara lycklig. Länge hade han endast sett något som släpat fötterna efter sig och tittat på klockan för att uppskatta hur lång tid det var kvar innan han fick sova. En trött blick. Händerna blöttes på nytt och drogs bak över pannan. Stolt ryckte han på axlarna och nickade. Det kändes bra nu. Han var bra. Han såg lycklig ut, precis som han kände sig.

- Vill du ha hjälp med nåt mamma?
Simone vände sig om och skakade på huvudet åt hans fråga.
- Nej, jag är alldeles strax klar.
Den sista salladen vändes ned i salladsskålen och hon stannade till med omblandningen av grönsaker och tittade roat på sin son. Bill höjde roat på ena ögonbrynet, precis som han alltid gör och som hans bror aldrig klarat av. Toms försök slutade istället med en rolig ansträngd min och som han alltid fick höra om när den fångats på bild. Normalt sett borde han ha frågat vad hans mamma menade med att stirra retande på det viset, men båda visste vad hon menade. Istället gick han fram och knuffade henne lätt på axeln för att skämta bort det och försöka dölja sina generade kinder. Tillbaka fick han ett nöjt litet fnitter från sin mamma som glittrande ögon räckte honom skålen.
- Ställer du fram den här på bordet, vännen!

Framför den tända brasan låg alla fyra hundar och trängdes på hundfällen. Värmen från elden var det bästa de visste och det var länge sedan familjen eldat i den öppna spisen. På sommaren var det ändå så varmt. Men den här kvällen hade Bill insisterat på att tända den. Just för att lyxa till det för sina bästa vänner som alla låg med utsträckta ben och små snarkade. Det var nog enda gången de inte brydde sig om att tigga mat eller smyga omkring benen, bara utifall att det skulle ramla ned någon liten smula. Själva satt det alla runt det stora matbordet i vardagsrummet och njöt av de sista tuggorna på blåbärspajen som Annie lagat. Lördagskväll och deras planer för kvällen skulle ta slut i takt med att pajen tog slut. Efter det väntade vin, ost och kex och en hel natt tillsammans i soffan med disskusioner. Det var de bästa kvällarna. När allt gick ut på att umgås med varandra och njuta av att bara vara.

Han tittade på Annie som satt brevid honom och kände hur det ryckte till i kroppen. Han tittade bort mot sin mamma och styvpappa och kände hur blodet började rusa till alla celler och bröstet blev varmt. Han tittade bort mot sin bror som satt tvärs över bordet och han fick ont i kinderna av att försöka hålla nere leendet. Han tittade ned i bordet och försökte tänka på annat. Men det var svårt.

- Vad är det som är så roligt?
Borta i sina egna tankar tittar han upp i sin brors identiska ögon och känner att han bara vill spricka. Ställa sig upp på bordet och skrika ut sin hemlighet. För att hindra sig biter han sig i läppen och harklar sig.
- Det var bara en sak jag funderade på. En liten överraskning jag har.
Det kändes helt underbart att få vara den som kom med bra nyheter. Att få vara den som skulle göra dem stolta. Han hade planerat det här så länge nu och det var inte förräns för någon vecka som Gordon och hans mamma fick reda på det. Tidigare hade det bara varit han själv och David, deras manager, som vetat om det.

Han kunde känna nervositeten gräva sig ut ur sin gömma och bordsduken fick agera avlastningsmedel för de lätt darrhänta fingrarna. Det här var stort.
- Jag ska göra en sak om två veckor.
Han vågade knappt titta på medlemmarna runt bordet för han visste att ansiktet var lysande rött och generat.
- Har det något med ditt hemska gitarr spelande att göra kanske?
Rent reflexmässigt tog han det första bästa och kastade på Tom, som alltid efter hans spydiga kommentarer. I det här fallet innebar det den blå tändaren som legat brevid honom. Tom var snabb nog att hinna dra upp armarna som fick ta emot kastet och han skrattade åt Bills röda kinder. Visst, det kanske inte var toppklass på hans gitarr spelande, men det gjorde ju ont. Och han försökte verkligen. Generat skrattade han med och nickade.
- Jo, det har med det att göra. Det kommer vara en välgörenhetskonsert i Berlin om två veckor. För barn utsatta för våld. Jag tänkte ni skulle få åka dit med mig.

Bill var sämst på att hålla hemligheter. Han brukade klara någon dag, sen hittade han på orsaker till att få ge ledtrådar eller råkar försäga sig. Men den här gången hade han klarat det i nästan en månad. Och han hade övat, timme efter timme. Det var viktigt att det blev perfekt. Allt fick lov att vara perfekt. När han mötte de stolta blickarna från människorna brevid honom, kunde han inte annat än att känna sig nöjd.Det skulle bli så bra.
- Ska jag börja öva? För om det ska låta lika illa som det du spelar är det dags att jag börjar nedgradera mina skills!
Tungan räcktes ut åt Tom och alla skrattade åt de kärleskfulla bröderna.
- Nej. Du ska bara öva på att sitta i publiken...


När bordet dukats av och de flesta gått upp för att göra sig i ordning för sängen, satte sig Annie och Bill utanför på den lilla bänken i trädgården. Som vanligt var luften alldeles lagomt frisk och en tröja var tillräckligt för att hålla värmen. Hundarna var ute och nosade på daggen som fört med sig extra lukter och hela sommar doften av grönt och friskt smög runt i luften. Han tittade upp mot stjärnorna och kom på sig själv att tacka något där uppe. Inte Gud. Bara nåt. Det som fick stjärnorna att blinka. Annie drog upp knäna och han vände blicken mot hennes svart ruffs till hår. Hon hade lånat en utav hans tröjor och drog upp huvan för att hålla myggen borta. Han brydde sig inte. Märkte inte ens av surrandet runt hans huvud eller sticken på händerna. Han tackade vad det än var som placerade den här tjejen bredvid honom.

- Vad är det?
Hon hade upptäckt hans transliknande tillstånd och försökte väcka honom ur dvalan. Han fortsatte studera hennes blå ögon och tog andetag efter andetag för att försöka bidra med syre. Det snurrade inte för att han mådde dåligt. Världen snurrade inte för att han var påverkad av vinet. Marken snurrade inte för att han var trött. Han var helt enkelt yr av lycka. Påverkad av livet och lite hög.

Han reste på sig och ställde sig på knä framför henne. Han lade hakan på hennes uppdragna knän, höll om hennes ben och fyllde bröstkorgen med den svala luften. Hennes kinder började få en aningen rödare nyans och hon svalde fler gånger än nödvändigt. Precis som han hade gjort vid matbordet. Deras ansikten var endast några centimeter från varandra och han kunde känna hennes andhämtning mot sin näsa. Kunde se de små fläckarna i hennes ögon som var lite mörkare. Kunde känna doften av hennes schampoo. Kunde känna hur hennes puls kämpade sig igenom tyget på hennes kläder. Hur värmen slog emot honom och omfamnade hjärtat. Den där underbara drogen blev allt starkare och han lutade sig ännu lite närmre. Så där nära så läpparna nästan nuddade varandra och man inte riktigt kan avgöra om det är den andres läppar eller den laddade luften som håller på att explodera mellan. Så där nära så kroppen vill bestraffa att det inte fortsatte en halv millimeter till. Så där nära så att läpparna nuddar varandra när någon talar. Så där nära som alla vill vara men ingen vill stanna för länge. Så där nära så att båda håller på att gå itu och lutar sig närmre.

- Jag är bara så fruktansvärt lycklig, Annie!
Så där nära så det inte går att hålla längre...