Annie

Dagarna hade inte lika starkt dagsljus längre. Eller så hade de alldeles för mycket. Det fanns vissa dagar hon helt plötsligt kom på sig själv att gå rakt in i väggen. När motoriken fått lov att ta över hjärnan för att inte riskera hjärnskakning då hon utan tvekan skulle krashat rakt in. Eller dagar hon inte klarade av att se längre än någon meter framför sig för ljuset var alldeles för starkt. Antingen bländad eller vilseledd i skuggor. Kroppen verkade inte vilja fungera längre och signalerna hon skickade ut genom nervbanorna skapade sina egna körbanor. Det var som att hon gjorde allt sovande. En sömngångare som inte visste om att hon egentligen var vaken. Fortsatte intala sig själv att allt bara var en dröm.

Ända sedan det där paketet två dagar tidigare hade allt paketerats in i bomull. Alla vassa kanter som riskerade att repa upp hennes skyddsbarriär fick lov att ses över och anpassas efter. Inte för drastiska rörelser, inga toner för höga och ingen media som kunde röra upp allt igen och riskera att det aldrig skulle lägga sig igen. Minsta lilla steg var planerat i detalj för att slippa komplikationer. Varje tanke filtrerades innan det nådde sin destination för att avgöra om den var värd att tänkas eller om den genast skulle packas in i bomullen och försöka kvävas. Två dagar i konstant dimma för att försöka tappa bort sig själv.

Då morgonsolen gått upp över hustaket och börjat reta hennes syn hade hon lagt ned pappersarken. Det hade glimmat så vackert på världen där utanför. Daggen som lagt sig över alla blad. Eller kanske var det han som hade fått allt att glittra? Han hade fått henne att glittra för en sekund. När hon läst orden han sagt om henne, allt hade hon hört. Hans mjuka röst inom sig som uttalade varje ljud. När det var som mörkast hade hon slutit ögonen och spelat upp allt bakom ögonlocken igen. Orden fanns där hela tiden. Han fanns där, hade alltid funnits där. Skulle alltid finnas där. Något hon vetat om men gjort sitt bästa för att glömma. Ibland var det becksvart bland alla tankar gömställen och ibland bländade självklarheten henne. Runt runt verkade allt gå och slutade upp i cirklar.

Nu skulle solen snart gå upp igen. Kroppen lutade sig ut mot fönsterbrädet och letade efter glittret. Skulle det blänka idag med? Skulle något tecken ges på att allt kunde skina utan honom? Eller var han den som gjorde allt så mycket vackrare för henne? Kaffet blåstes på och fördes mot munnen. Inte heller denna natt hade hon sovit. För mycket på gång. Föregående natt hade hon äntligen öppnat brevet han skrivit till henne. Det tunna arket hade långsamt smekt hennes kind och försökt absorberat allt han lämnat efter sig. Fingeravtryck, fibrer eller minsta lilla korn. De snirkliga bokstäverna verkade slingra sin väg rakt in genom henne och ta fäste runt den lilla klumpen som på något sätt lyckades hålla allt vid liv. Hela tiden hade de legat där i kuvertet och väntat på henne. Hon hade kastat dem i soporna. Var hon en hemsk människa? Här har hon denna underbara varelse som om och om igen försöker ge henne tecken på att han finns där. Skulle hon be om det skulle hon aldrig mer behöva gråta ensam.

Den första solstrålen reflekteras i hennes spegel på väggen och hon inser att det är dags. På hustaken skiner solen mot den svarta plåten. Vissa partier blänker mer än andra. Det går inte riktigt att säga om det är mer eller mindre glitter än för två dagar innan. Men det glittrar, hon glittrar. En del utav henne lever lite mer vad den brukar. Det slår ännu lite hårdare när hon tänker på mannen bakom orden.

För att göra det hela lite enklare bestämde hon sig för att blunda. Fingret tryckte ned musknappen och ett litet pip lämnade henne. Det var inget märkvärdigt, endast några ord. Men det hade tagit timmar att skriva det, timmar att bestämma sig för ja eller nej. När hon öppnade ögonen attackerade nervositeten. I brevet hade det funnits kontaktuppgifter ämnade endast för henne. På skärmen framför henne fanns följande text:

You’re message has been sent to the following address…


Bill

Det var befriande att fått ur sig allt äntligen. Fortfarande var det oklart vad som egentligen triggat igång allt? Varför hade han helt plötsligt valt att gå ut med sin historia? Hela hans familj hade fått så många bud om intervjuer så de visste inte hur många hundra de var uppe i nu. Varje dag kom en ny summa på tal och lovord om att de skulle behandla hans historia rättvist. Alla försökte överträffa varandra. Men han visste redan vem han ville ha. Det skulle vara årets historia, utan tvekan. Personen som skulle få den möjligheten skulle vara ärlig, ren. Två reportage hade berört honom mer än andra. En man som hade skrivit om kidnappningen med klar syn. Det hade skrivits ur hjärtat och det hade märkts hur han hade blivit berörd. Men inte utav honom, utav fansen. Människorna som gjort allt för honom, för bandet...dom hade berört mannen. Andra tidningar hade lagt all energi på att fånga tragedin bland hans familj, jagat bilder på gråtande Kaulitz. Den här mannen hade fokuserat på det starka bandet fans över hela världen delade. Trösten och supporten de gett varandra och hans familj. Det stod även i artikeln:

"Till en början var det tänkt som en artikel om bandet Tokio Hotel och hur detta påverkat människorna runt omkring. Jag var utsänd för att försöka få en kommentar av övriga bandmedlemmar, en reaktion. Men efter att spenderat endast tio minuter bland människorna som verkligen betyder nåt, ändrade jag inriktning. Tokio Hotel handlar inte om familjetragedi, det handlar om kärlek och sammanhållning. Det handlar om en imponerande stark grupp människor som alltid finns där för att ge stöd. En grupp som alltid kommer finnas och aldrig låter sig själv ge upp. Tokio Hotel handlar om deras fans, deras riktiga vänner. Vännerna som alltid finns vid deras sida. Vänner som samlats över hela världen för att finnas vid bandets sida och för att finnas vid varandras sida. Jag bestämde mig för att skriva om en stor familj som varje dag får nya familjemedlemmar. Den här artikeln kommer handla om fansen, vännerna, familjen."

Genast hade han noterat namnet på reportern, Dieter Jans. Än så länge hade han skrivit två artiklar och båda hade riktas mot att visa hur imponerande deras fans är. Den reportern hade insett vad det var som verkligen spelade roll. Så när han insett att tiden var inne hade han helt enkelt ringt upp Dieter och frågat om han ville komma över för en intervju? Det hade tagit några minuter innan han lyckats övertala reportern om att det verkligen var han, men sedan hade det gått snabbt. Plötsligt hade det ringt på dörren och han hade insett att det faktiskt var dags. Men det hade gått förvånansvärt bra. Reportern lät honom prata till punkt och tvingade aldrig fram några svar. Det hade varit avslappnat och han kände sig trygg på svaren. Ett löfte hade getts om att inte publicera något innan han hade fått godkänna det. Men han litade på Dieter.

- Hur känns det?
Tom kom in till soffan och slog sig ned bredvid. Han hade fortsatt raka av sig håret. Det kliade alldeles för mycket när det började växa ut.
- Det känns faktiskt ganska bra.
Två veckor hade gått sedan Dieter hade varit där och i morgon skulle artikeln publiceras över hela landet. Det var bestämt att den endast skulle publiceras i Tyskland än så länge. Ville någon större tidning köpa artikeln fick de köpa den och pengarna skulle få gå helt till välgörenhet.
- Det är inte lika läskigt som det var innan.
Nu hade det fått sjunka in. Det hade varit ofrånkomligt. En dag skulle det fått lov att hända och han var glad över sättet det gått till på. Det hade vart på hans sätt, under kontroll.

- Hur tror du Annie kommer reagera då?
Han svalde och tittade ned i golvet. En fråga han ställt sig alldeles för många gånger. Tänk om hon skulle ta illa upp för att han drog upp henne igen? Tänk om hon äntligen lyckats ordna till sitt liv och sen kommer han och förstör.
- Ingen aning?
Men han hade försökt nå henne. Aldrig skulle han godkänna något utan att ge henne en chans först.
- Hon ska ha fått en kopia på artikeln, vår agent lovade att ordna det.
Men inget svar hade kommit. Han hade inte hört något från henne sedan den där sista tårfyllda kramen inne på toaletten. Kanske hade det börjat sjunka in att hon aldrig skulle komma tillbaka. Det var dags att sluta leva på den där drömmen.
- Jag har nog äntligen insett att det är dags att släppa henne.
Tom nickade tyst men lade armen om sin brors axlar. Han hade väntat på den här dagen. Det var sista steget innan Bill skulle kunna gå vidare helt.

- Jag har inte sett den där lilla mobilen på länge?
Bill tittade upp på sin bror med en blick som var aningen besviken men bestämd.
- Nej, jag har slängt bort den. Ingen mening att släpa omkring en mobil som det aldrig ringer på. Ful var den åxå!
De två bröderna kunde inte låta bli att bryta ut i skratt. Den var verkligen ful! De insåg hur idiotiskt det hade varit. Hade hon inte hört av sig på ett halvår skulle hon knappast höra av sig nu.
- Jag är glad att du är tillbaka, lillebror!