kap 84

Annie


Den svarta mattan drogs ut av foten och försökte mäta så avståndet till rummets väggar var lika stort på alla sidor. Mitt på golvet och utan en enda liten skrynkla. Nytvättad och till och med strykt var den, nästan som ny. Hon skulle nog till och med vilja påstå att den var bättre än ny. Första intrycket säger allt. Det fick lov att vara skinande rent och organiserat. Målet var att vem som helst skulle kunna gå in genom dörren och imponeras av hur balanserat det såg ut. IKEA katalog skulle de tänka.
"Så här vill jag att det ska se ut hemma hos mig" Så skulle de tänka.
"Vart har du köpt den, hur gjorde du det" Så skulle de fråga.

I två dagar hade hon hållit på och plockat med lägenheten. Listan på saker som fick lov att ordnas hade bara växt sig större för varje timme men det mesta hade hunnit bockats av till den stora dagen. Hennes rörelser hade varit begränsade sista timmarna så att risken för skadegörelse skulle vara minimal. Köket hade blivit den sista begränsningen, sittandes på en stol och iakttagit klockan på väggen. Inget fick röras eller ändras, det var bra som det var nu. Skulle hon gå utanför köket skulle ännu en sak komma upp på listan och det var inte säkert att hon skulle hinna sätta en bock för det. Snart var det dags.

Igår hade hon ringt och frågat om hon fick komma och hälsa på. Även om det snarare kändes som ett förberedande, som om hon redan satt i bilen på väg. Mer som ett, bli inte förvånad om du möter mig i trappen nästa gång du går ut. Hon ville prata om något? Något hade hänt? Idag, hade hon sagt. Nej, hade den andra hon sagt.
- Inte idag, i morgon. I morgon får du komma.

Första tanken var nej, hon var inte redo än. Men på Elin hade det låtit viktigt, väldigt viktigt.
Så nu var allt varje litet dammkorn placerat med instruktioner hur de skulle bete sig. Gafflarna i kökslådan låg perfekt staplade på varandra och tandborsten inne på handfatet var helt ny. Inga bakterier fanns att hitta. Allt var perfekt. Mycket bättre än det där viktiga som skulle komma. Vad det än var skulle hon vara bättre.

En svag knackning hördes på dörren och stolen vickade nästan över när kroppen hoppade till. Ena handen tog stöd mot väggen och den andra borrade in naglarna i knäet. Stolen vreds försiktigt tillbaka på sin plats och hjärtat svaldes ned i bröstet igen. Aldrig hade någon knackat på hennes dörr tidigare. Den svaga knackningens ljudvågor studsade fortfarande runt bland hennes väggar. Hon kunde svära på att hon såg skuggan. Ping pong runt bland möblerna. Gud nåde den om den stötte till något. När hon kom att tänka på det hade hon aldrig någonsin haft någon på besök överhuvudtaget i lägenheten.

- Annie!
En till tyst knackning som lyckades krocka med den gamla.
Äntligen viskade hon tyst för sig själv och reste sig upp. Kanske den mentala biten inte var på topp om man morrar på en knackning som flyger runt i lägenheten och får gardinerna att fladdra till. Men hon hade jobbat hårt att få det så bra. Utan svårigheter öppnar hon dörren och fann sin gamla flickvän stå utanför med oroligt ansikte. Rynkor i pannan som dolde det där viktiga hon inte ville höra.

- Hej!
Röster lät alltid så annorlunda över telefon. De stämde aldrig överens med den riktiga tonen. Elin hade låtit stressad och besvärad på telefonen. Nu stod hon här framför och hennes Hej var så skönt att höra. Alldeles lent och behövande. Sista gången de hade setts hade hon slängt en förbannelse över Elin. Hatat henne för allt hon hade gjort. Kanske var det lite därför hon städat som en galning, för att visa att hon var bättre än så.

Men nu var det hennes gamla Elin som stod ute i trapphuset. Hon med det stora lockiga håret och de gröna ögonen som alltid fick henne knäsvag. Hon blinkade till och tog ett steg fram rakt in i hennes famn. Borrade in ansiktet bland hårslingorna och fyllde sig med hennes underbara läkande doft. Det var skönt att få fylla på må bra förrådet lite. Även om hon sagt att hon aldrig skulle göra det var hon lycklig att få tillbaka lite av sitt liv igen. Elin gjorde likadant och ett tag kunde hon svära på att deras hjärtan slog i samma takt. Som att det åxå ville hålla om varanrda och fylla på må bra förrådet.

De släppte taget om varandra och stannade till med att bara titta på varandra. Båda log lite smått, men inte helt. Det var fortfarande lite för koncentrerat med minnen från sista tiden ihop. För mycket hade gått fel för att de bara skulle kunna ta upp vart de älskade varandra senast.
- Kom in.
Hon flyttade sig åt sidan och lät Elin komma förbi. Som alltid när man kommer hem till någon tog hon några steg in och tittade sig omkring. Annie väntade spänt på reaktionen bakom. Det lockiga håret vände sig om med höjda ögonbryn.
- Wow, va fint du har fått till det!
Stoltheten var oslagbar och hon kunde inte annat än känna sig som en vinnare. Och även om mötet med Elin hade visat sig urarta på ett helt annat sätt än hon förväntat sig, kunde hon inte låta bli att känna en smula skadeglädje. Det här hade hon nog inte trott att Annie skulle klara av så bra.
- Tack!
Varje muskel fick anstränga sig för att inte fyra av ett tokstort leende. Även om hon inte kunde vara mer stolt fick hon lov att inte visa sig överraskad. Kunde inte avslöja att det tagit upp all hennes tid att få det så rent.

De satt båda och smuttade på det heta kaffet i de blå muggarna. Lite kallprat hade de hunnit med men det mesta kändes besvärat. Hon trodde det berodde på att de båda känt hur något flammat upp igen. Själv kunde hon inte sluta dra efter andan och fånga upp hennes parfym. Det var underbar medicin för henne. Så kanske hon gav Elin en och annan blick som försökte visa vägen till vart hon ville. Om hon bara visste hur fel hon hade så hon hade kunnat förbereda sig.

- Förlåt, Annie!
Hon hann precis hindra kaffet från att smita ned i fel strupe. Var det nu det där viktiga skulle komma?
- Förlåt för vad?
Elin höll hårt om kaffemuggen med båda händerna och avbröt andetagen med försök att pressa fram ord. Kinderna började ändra nyans till röd och man kunde ana ögonen vattnas. Hon skakade på huvudet.
- För så mycket. Så mycket att jag knappt vet vart jag ska börja?
Elin sträckte ut sin hand och tog tag om Annies. Båda skakade lätt.
- Börja med det lättaste.
Ett förlåt var förväntad och efterlängtat efter vad hon gjort. Men nu när hennes gamla flickvän satt mitt emot och led kändes det inte lika viktigt längre. Hon kunde ju se klart och tydligt att hon ångrade sig.
- Det finns inget lätt här.
Den första tåren letade sig nedför hennes kind men hon fortsatte kämpa sig genom gråten.
- Förlåt för att jag ignorerat dig, för att jag inte funnits där för dig. Du anar inte hur dåligt jag har mått för sättet jag behandlat dig på.
Hon torkade bort en tår och fortsatte.
- Jag skulle ha funnits där, jag borde ha gett dig all tröst du behövde. Jag borde ha varit den du ville att jag skulle vara.

Att plötsligt se henne bryta ihop och visa ärlighet blåste ur henne totalt. Det borde inte få hända men nu kände hon skuld. Förlåtelserna var mer än befogade, men nu ville hon inte ha dom.
- Elin, du behöver inte...
- Jo, det behöver jag.

Elin snäste av henne och satte henne på plats med blicken.
- Jag vet att jag aldrig kommer kunna ställa allt till rätta igen. Men jag vill att du ska veta att jag vet. Jag vet att det var fel.

- Du kan alltid komma tillbaka till mig igen.

Det hade bara kommit. Ingen förvarning, plötsligt hade orden flugit ur henne. Elin tittade chockat upp och fann nog Annie precis lika chockad själv över sin frågan. Men istället för att hon skulle bli glad började hennes läpp darra ännu mer och rösten försvann.
- Det var en annan sak jag ville berätta.

Nu kom det, det viktiga som var orsaken till att hon kommit hit överhuvudtaget. Hon höll andan när Elin öppnade munnen igen. Hon var rädd för viktigt.
- Jag har träffat en annan. Han heter Erik.
Klockan tickade på och dygnet hade förlorat ännu en sekund av sitt liv. Allt snurrade på, hon snurrade. Hon fick lov att sluta med det där.
Andas, Annie. Glöm inte att andas.

Den nostalgiska känslan av att fått lite av hennes gamla liv tillbaka in i sitt nya liv var inte längre lika vacker. Kan man inte putta tillbaka händelser. Paketera in dem igen och gömma dem långt inne på en hög vind. Under en massa annat skräp. Snälla, ta tillbaka allt du sagt. Gör det ogjort. Gå tillbaka där du kom ifrån och stäng dörren. Knacka aldrig på igen. Erik, var det så han hette? Det var fult. Hon skulle aldrig döpa någon till Erik. Hoppas han var ful och luktade illa.

- Jag har gjort mycket fel med dig. Fel jag inte borde ha gjort. Men jag kan aldrig göra det ogjort.
Hon drog åt sig handen som låg gömd inne i Elins och försökte skicka all kyla hon hade åt personen mitt emot. Hon önskade att hon kunde göra allt de hade tillsammans ogjort.
- Jag älskar dig, Annie. Men du behöver inte mig. Du behöver någon bättre, någon värd dig.
Klart hon sade så. Nu försökte hon släta över allt med fina ord. Så står det i alla böcker.
"Tips på hur man gör slut"
"- det är inte du, det är jag"


- Men det var inte därför jag kom hit.
Förvirringen sprängde hål i henne och hon var inte säker på om hon kunde ta mer. Fanns det fler viktigt? Elin började leta i sin väska efter något och när hon hittat det såg hon upp och suckade.
- Förlåt att jag varit så hemsk mot er. Jag vet att ingen utav er förtjänade det. Och jag vet att det är en hemsk ursäkt som inte rättfärdigar något jag gjort. Men jag var svartsjuk.
Hon räckte fram något och lade det alldeles framför hennes kaffemugg.
- Ni hade något som vi aldrig haft. Vissa dagar vill jag bara slänga mig framför första bästa bil för att jag slitit er itu. Ni förtjänar inte det här. Ni har fått så mycket ont som ni inte borde behöva ha.

Elin klarade knappt av att få fram orden och det syntes att hon mådde dåligt. Annie glömde ännu en gång bort att andas. En dålig vana hon kommit upp med. Men allt för många gånger hade hon hamnat i situationer som helt enkelt tog andan ur henne.
- Snälla, Annie. Du kommer behöva det här.

Framför henne låg ett vitt kuvert med hennes namn skrivet i snirkliga bokstäver. Ett namn skrivet av hennes trygghet. Elin hade haft rätt. Det var något viktigt hon ville prata om.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0