Han hade legat vaken hela morgonen och funderat. Sorterat och lagt allt i olika fack för att få ett bättre system. För nu kände han att han verkligen kunde gå igenom allt det som hänt och ge det en förklaring. Det var inte längre att han fick lov att ge någon skulden för allt eller hitta en mening bakom allt. Vissa saker hände bara helt enkelt och det fanns inget att göra åt saken. För hur mycket man än fortsatte att gå igenom händelserna i detalj, fanns det inget sätt att ta tillbaka allt och omöjliggöra det. Han hade följt alldeles för många fotsteg bakåt och gått in i återvändsgränder. Nu hade han ett fack för allt det, det förflutna. Han delade upp det i lärdomar, lyckliga minnen och vissa minnen valde han helt enkelt att slänga bort. Sånt som han inte hade någon som helst nytta av, utan bestämde sig för att låta vara.

Under det tunna vita lakanet rörde sig en arm och kröp in under hennes ena arm. Lade sig runt hennes midja och tog tag så hennes höft trycktes bak mot hans kropp. Han drog tippen på näsan längst hennes nakna rygg och följde linjen som bildades av hennes ryggrad. Hela vägen upp till hårfästet där hennes svarta ruffsiga hår försökte smita ut ur hårsnodden. De hade duschat precis innan de gått och lagt sig natten innan. Båda tillsammans för första gången. Tätt intill varandra hade de stått och låtit vattnet rinna över dem. Hållt om varandra och kysst vattnet som samlades på varandras nyckelben. Han drog ett djuptandetag och suckade av den rena doften som omgav henne.

Hela sitt liv hade han fått stå ut med skämt om sitt val att vänta på den riktiga kärleken. Toms alla gliringar om att han aldrig delat säng med en tjej och allas tvivlel i media om att han verkligen aldrig haft en riktig flickvän. Ibland hade han känt för att bara ta hem första bästa tjej så att det blev tyst på alla spekulationer. Nej, han var inte bög. Nej, han var inte asexuell. Han var ärlig, kanske lite för ärlig. Därför hade han gjort ett medvetet val att spara sig tills det kändes rätt. Tills han visste att det inte var en engångsföreteelse och han kunde lova utan att behöva bryta det.

Framför sig hörde han hur hon började vakna. Små grymtningar och protester över att behöva släppa sömnen. Hon ville inte riktigt än. Men han kunde inte hålla sig längre. Hela morgonen hade han legat där bredvid och tittat på henne. Nypt sig själv för att förstå att det verkligen hade hänt. Hans placerade sina läppar alldeles bakom hennes öra och kysste mjukt hennes hud. Följde kantlinjerna efter hennes käkben och nådde hennes läppar samtidigt som hon kisande slog upp ögonen. Deras blickar möttes och han sänkte försiktigt ned sig över hennes mun. Lät läpparna smeka hennes, djupt forskande i hennes stora blå ögon. Kysste hennes överläpp, den lilla näsan, mjukt på hennes ena ögonlock och ömt på hennes kind.

Hon sträckte på armarna över hans huvud och vände sig om så de låg mot varandra. Ansikte mot ansikte. Med ena handen strök hon huden ihans ansikte och han blundade njutandes av hennes lena händer. Log åt de små kyssarna hon nu gav honom. På den under läppen, näsryggen, i pannan och ovanpå det andra ögonlocket.
- Jag vill aldrig vara ifrån dig mer, Annie.

Hon log varmt när hon hörde orden hon väntat på hela morgonen. För det var inte bara hon som kände att det här var på riktigt. Båda visste att det de hade var mycket större än allt annat de upplevt. Större än de själv.
- Jag vill att du ska bli gammal och rynkig med mig.
Hon skrattade åt hans ord och slog skämtsamt honom över bröstet.
- Det får vi allt se. Blir du för skrynklig och grå, kanske jag hittar mig en yngre pensionär.
Bill var inte sen med att ge tillbaka och lade sig ovanpå henne med händerna greppandes om hennes sidor.

Annie kollade skräckslaget på honom och bröt ut i ett nästan panikslaget skratt. Varje gång han råkade röra fingrarna på handen som höll om henne smidja ryckte hon till och försökte krypa undan hans grepp. Som en ål kröp hon omkring i sängen och lät sitt retsamma skratt eka mellan väggarna. Det lockade att ta tag i hennes lilla kropp igen och tvinga henne till tårar där hon låg och tjöt av hans kittlande skämt. Undra hur länge han kunde hålla på? Eller om det var möjligt att spara ögonblicket i en ask och ta fram igen lite senare. Då skulle han definitivt spara just nu. Just det skrattet. Men han ville visa en sak. Kände att det skulle lägga till den sista pusselbiten på resan.

- Annie, kan du vissla?
Han fångade in henne mot sitt bröst med båda armar om hennes överkropp. Lät henne ta några lugnande andetag och lade hakan att vila mot hennes hals.
Hon tittade bak på honom så hennes läppar vilade mot hans näsa.
- Va? Jo, jag kan vissla.

En nöjt leende spred sig över Bills läppar som letade sig uppåt mot hennes näsa. Hon hade ett frågande leende över sina läppar. Varför hade han ställt en så konstig fråga? Med fumlande rörelser lät han sig själv kyssa henne, mjukt och försiktigt. Så där morgonförsiktigt, som när man rör sig så tyst man kan för att inte råka väcka dagen. Som när man vill stanna i morgonen och låta dagen passera alldeles utanför fönstret utan att märkas. Han mumlade nöjt åt hennes svar och drog in hennes underbara doft. Sådär naturlig och mysig. Morgonmysig.
- Bra, jag har en ide nämligen

Med täcket på balkong golvet och kuddar i en stor hög låg de båda utslagna i solen och blundade. Kände huden värmas upp av strålarna. Början hade varit lite krånglig innan Bill kommit på den riktiga melodin, men nu kunde de båda vissla i samma ton och takt. Annie fick lov att vicka på tårna i takt för att det skulle bli rätt. Något Bill sett på en gång och glatt retade henne för. Så varje gång hon lyckades låg han bredvid och bet sig i kinden för att inte skratta åt de små fötterna som guppade runt under täcket som hon försökt dolt det med. Varför han lärt henne just den melodin hade hon ingen aning om. Eller varför han hade den där förväntansfulla minen? Hade hon missat något?

Just som hon skulle börja på en ny omgång var det något som fångade Bills intresse och han lyfte på huvudet för att se mellan balkongens räcke. Automatiskt slutade hon och tittade nyfiket efter vad han upptäckt? Nedanför deras rum trängdes flertalet växter och små träd i en djungel och hon kunde inte se något speciellt som kunde vara orsaken?
- Lyssna.

Hon vände örat mot hållet han nickade och försökte koncentrera sig. Inget. Sen hörde hon någon komma närmre. Det hördes på stegen, personen hasade fötterna efter sig. Sedan hörde hon hur den här personen började vissla. Samma melodi som de legat och övat på hela morgonen. Förvånat tittade hon på Bill som plötsligt sken upp och verkade tappat hakan. Som att han blev förvånad över att det han tänkt på faktiskt fungerade?

- Vad? viskade hon. För det kändes som att de smög på den stackars mannen som dök upp mellan alla växter med en kratta. Bill skakade på huvudet och försökte visa med munnen att de skulle börja vissla igen. Han började, på samma melodi som trädgårdsmästaren. Annie fortsatte i samma spår, mest för att Bill såg så förväntansfull ut. Som en liten pojke på åtta år som precis insett att sommarlovet börjat. Alla tre visslande på samma melodi och de båda diskret spionerande på den gamle mannen som börjat kratta nedfallna löv i högar längst stenplattorna.

Den äldre mannen fortsatte sitt arbete och verkade bli mer energisk av den dolda kören som försökte hålla sig för skratt när även ett danssteg togs med krattan. En snurr och mannen stod plötsligt vänd mot balkongen och fick syn på de två huvudena som stack upp. Mitt i steget stannade han abrupt av sänkte sitt trädgårdsredskap. Tom på ord och med kinder som för varje sekund blev allt rödare. Annie kände på en gång att skuldkänslorna kom fram. Hon hade bara ryckts med i Bills lek, men nu kände hon sig dum. För henne kändes det fel bara att de hade en trädgårdsmästare anställd, hon var inte vad vid att ha egna anställda. Att sedan skratta åt honom? Bill däremot skrattade åt mannens genanta kinder och vinkade glatt åt honom. Något som gjorde Annie ännu mer illa till mods.
- Hello again!

Men hon fick ta tillbaka allt när mannen nedanför plötsligt lyste upp i ansiktet och höjde handen för att vinka tillbaka. De verkade känna varandra och från att inte ha sagt ett ord, knappt vågat titta på dem, rann det nu ut ord ur mannens mun på ett språk endast han själv förstod. Inget han verkade lägga märke till och Bill bara nickade och log.
- Känner ni varandra?
När mannen återgått till sitt arbete, skämtsamt viftandes åt dem när han förstod att de inte förstod ett ord av det han sa, kunde hon inte hålla sig längre. Bill gav henne en finurlig blick.
- Det kan man säga.




De hade kommit ned sent igår kväll till huset, så alla fick sova så länge de ville idag. Det fanns ingen färdig plan hur dagen skulle utföras eller gås igenom. Den fick bara hända. Nere vid poolen satt Andreas och Tom med fötterna svalkande i vattnet och lät solen bränna på deras ryggar. De hade varit uppe i en timme kanske och ätit frukost. Första dagen av en veckas semester och Tom kunde inte undgå hur mycket lättare han kände sig. Skulle han vara helt ärlig, hade Bills förslag skrämt honom. Hans yngre bror hade kommit en kväll och börjat diskutera vart det nya året skulle firas in. Toms första tanke hade varit Maldiverna. Långt ut i havet på nån ödslig liten ö, utan en massa turister. Bill hade haft en annan önskan. Han ville tillbaka till Israel.

Det hade krävts många och långa diskussioner och övertygelse för att åka till det
här huset. Lite som att åka till ett hemsökt hus och överallt fanns spår utav det som hänt. Men det var som Bill hade sagt; Så fort man ramlat av en häst måste man ta sig upp igen. Annars riskerar man att bli rädd och aldrig går nära en häst igen. Lite annorlunda liknelse kanske, men han hade rätt. Och nu när han satt här, på samma plats igen, bestämde han sig för att sluta fred med allt. Om två dagar börjar ett nytt år och det finns ingen anledning att dra in det gångna året in i det nya.

Bakom hörnet kom hans bror och Annie hand i hand. Sådär lyckligt förälskade och vackra och gjorde alla andra avundsjuka att de inte hade någons hjärta att ta hand om. De två var en utav orsakerna till varför han kände sig lättare. Nu behövde han inte längre oroa sig för dem. Han visste att de tog han dom varandra. Men inte bara det. Energin de gav ut till världen gjorde han själv lite kär. Så där allmänt kär och glad att han ibland hoppade fram istället får att gå. Helt enkelt för att han kunde och ville. För att gravitationen lät honom göra det.

- Hey lovebirds!
Tom klappade på pool kanten och visade att de skulle sätta sig ned.
- Om jag inte visste bättre skulle jag vilja påstå att du ser nyknul...
Han stannade mitt i meningen och såg på en minst lika förvånad Bill. Sedan tittade båda tvillingarna bort mot buskarna och den nynnande trädgårdsmästaren.
- Det där var läskigt!
Alla tre killarna skrattade förvånat åt fenomenet de kallade deja vu. Den enda som lite irriterat stod mellan dem, var Annie.
- Jag förstår inte?
Och killarna fortsatte skratta. Med putande underläpp puttade hon till Bill och försökte få hans uppmärksamhet. Varför förstod hon inte skämtet?
- Lilla sparv, ibland är världen bra lustig!
Han ruffsade om hennes hår och förklarade att hela dagen hade varit som en enda deja vu. Från att inspektera sina armmuskler, till att höra samma melodi visslas på morgonen av Mod som trädgårdsmästaren hette, till att få samma dräpande kommentar av sin bror.

- Så nästa grej är att hoppa ner i poolen och skrika?
På Toms tonfall märktes det hur fyndig han tyckte sig vart. Bill tittade något chockat på sin bror. Hur kunde han veta det? Och som alltid gick det inte att dölja frågor för Tom. Så han svarade helt enkelt på Bills tysta fråga.
- Jodå, jag hörde dig nog. Hade varit svårare att inte höra ditt djungelvrål.
Med generande kinder ryckte Bill på axlarna och försökte komma på något som kunde ge honom en comeback. Men han hade blivit tagen på sängen. Han hade ju faktiskt tänkt göra just det. Han hann inte längre innan Tom tog tag i hans handled och drog ned honom i vattnet med ett tjut.

- Men om ni ska ha en sån här deja vu dag, får jag sätta upp en aktivitet på listan då?
Annie hade taktiskt flyttat sig längre bort från pool kanten för att undvika att bli neddragen. De tre killarna nickade och ställde den självklara följdfrågan. Tvillingarna i mun på varandra. Vad?
- Det finns en restaurang nere vid floden som tydligen ska vara väldigt mysig. Jag hann aldrig riktigt se den förra gången jag var här.
Tom tog sig för magen och gjorde små smaskljud med munnen.
- Finns det mat så finns vi där, Annie!

Med två simtag tog de sig mot mitten av poolen, de två enäggstvillingarna. Två individer med samma DNA. Egentligen samma person, bara i lite olika utföranden. Två individer som fungerade som en och samma. Den ena behövdes för att den andra skulle fungera. I deras fall fanns inget undantag. Det var antingen eller. Tillsammans eller döende. Bredvid varandra eller kämpande in i döden. Vissa människor trodde inte på att det fanns så starka band. Att allt bara var inbillning. Men de visste.

När de snurrade runt sin egna axel och lät farten föra dem fram genom vattenmassorna, insåg de hur fria de egentligen var. De var inte den samme längre. Kanske Bill var några millimeter längre. Han verkade ju aldrig sluta växa. Men ett år hade gett dem en ny syn på sig själva och livet de levde. Fått dem att öppna ögonen och verkligen uppskatta det lilla som gjorde dem lyckliga.

Ett till simtag, en till färd genom det klara vattnet. Sida vid sida, som alltid. De hade ofta pratat om hur skrämmande det var att göra framsteg. Att ett steg fram räknades följas av ett till steg. Inte i sidled, inte baklänges. Utan framåt. Nu sprang de fram. Hoppade, som Tom brukade göra ibland. För det var inte skrämmande längre. Behövdes ett steg bakåt fanns det alltid någon som höll en om ryggen. Och nu var alla hinder övermannade. Inga murar fanns kvar att skymma sikten. Det var dem mot världen. Som alltid. Inget kunde stoppa dem och de tänkte springa precis så långt de ville. Precis så långt de behövde. De tre musketörerna, Annie och tvillingarna.

I mitten av poolen möttes de öga mot öga. Fyra hasselnötsbruna ögon som sett mer än vad många sett. Glittrande och leendes. De sträckte fram armarna och greppade varandras händer. Skickade ut en signal endast de kunde läsa av. Det var bra nu, allt var bra.

Med all kraft lät de luften tryckas ut ur lungorna och två skrik hördes från botten. Ett hav av bubblor fick ytan att koka och upp kom de två bröderna och drog efter andan. De torkade bort vattnet ur ögonen och klappade om varandra över ryggen. Det må hända att dagen bestått av upprepelser av dagen för ett år sedan. Men den här gången kunde de välja sina upprepningar. Bara för att historien varit på ett sätt betyder inte det att framtiden måste gå i liknande spår.

De vände sig om mot sin flickvän och kompis och brast ut i skratt när de såg Annie sitta där på solstolen och göra tummen upp åt dem. Ibland var världen bra lustig!