Bill

Hela morgonen hade blivit försenad. På vägen dit hade de fastnat i trafiken, någon olycka på motorvägen. Minuterna släpade sig förbi och huvudet gungade i takt med att gasen släppte och motorn bromsade in meter efter meter. När de hade åkt förbi ambulansen och blåsljusen flyttade han medvetet närmre sin bror. Det var ett dåligtt tecken och även om han aldrig varit särskillt vidskeplig skrämde det honom. Vid domstolen var det återigen fullt av människor och han började känna sig jagad. Att vara tillgänglig var något han börjat ångra. Tiden de normalt sett skulle ha att samla sig på innan rättegången började fanns inte längre på grund av alla förseningar. Istället skyndade de sig ned längst gången som gick mellan alla stolar. Först gick två vakter och deras advokat. Brevid honom gick Tom tätt och höll i hans jacka med tummen och pekfingret. Mamma, Gordon, Georg och Gustav gick längst bak och bakom dem ännu en vakt. All stress hade lyckats få honom att glömma vad han egentligen var där för att göra, men när vakterna stannar och visar vart de ska sitta hinner tiden ifatt honom. Tredje raden framifrån var reserverad åt dem. Det lilla båset uppe brevid domaren var reserverad åt honom. Han kastar en snabb blick upp på domaren och lyckas backa in i sin bror steget bakom. Tom lägger sina händer på hans höft och låter hakan vila mot hans ena axel. Båda var rädda för de kommande timmarna och alla känslor som skulle röras upp. Båda kände hur nerverna spände i deras kroppar. Han lägger sina händer ovanpå Toms och trycker hårt. Dagen hade kommit...

Tummen gnuggade nervöst handflatan och masserade upp den spända näven. Det var tur att han inte ätit någon frukost för han hade nog inte klarat av att hålla nere den. Många konserter hade han genomfört, TV-framträdanden, intervjuver, skrämmande folksamlingar av skrikade fans men aldrig hade han varit så nervös och känt sig så obekväm som nu. Det lilla båset var av mörkbrunt trä och rispigt efter alla andra som nervöst suttit där innan honom och naglat i skårorna. Nedanför honom satt hans familj och vänner och han visste att de stöttade honom till fullo, oavsett vad de skulle få höra idag. Hade han lyft hakan skulle se alla sitta där och nicka åt honom. Än så länge fick tanken på dem räcka. Han var alldeles för rädd för att se på de andra människorna som befann sig i salen. Vem vet vad deras ögon skulle säga? Enda anledningen till att han var här var för att berätta om männen. Inte för att bjuda på gratis konsert.

- Vad hände den kvällen nere vid stranden?
Han kom ihåg den som en natt han aldrig varit lyckligare. Hela dagen hade de gjort precis vad de ville, inga bilder hade tagits förutom deras egna personliga. De hade skrattat, ätit och druckit och inte brytt sig. Fria som vanliga tonåringar ska vara. Hela natten hade suttit hos sina vänner och disskuterat allt från majonäs till reinkarnation. Han hade suttit under stjärnorna och plockat vindruvor från rankorna som slingrat sig längst väggarna. Myst under filten i den stora fotöljen och vickat på tårna.


"-Ser du båtarna där ute, Tom?
-Ser du de små lysena om guppar där ute? Som små lyktor. En egen liten värld som följer vågornas form. De bara slappnar av och tar emot. Precis som jag. För första gången på länge kan jag bara slappna av. Jag gör, säger, beter mig precis som jag vill. Jag bara följer vågorna. Följer min inre känsla. För en gångs skull lever jag, Tom. Bara för min egen skull. Bara för mig..."


Han hade varit så uppslukad av sin frihet att han glömt allt som hade med hans verkliga värld att göra. Trots Toms varning hade han tackat för sig och börjat gå hem mot deras hus helt själv. Mitt på vägen hade han gått med armarna utsträcka och sjungit, bara för sig själv. Snurrat flera varv och andats djupa andetag. Aldrig hade han känt sig så obehindrad. Vem vet när han skulle få känna så igen?

- När jag var på väg hem var det en man som kom gåendes emot mig och helt plötsligt hade en svart skåpbil kört upp bakom mig. Jag kommer inte ihåg allt för det gick så fort.
- Hur hamnade du inne i skåpbilen?
Varför fick han lov att svara på de här löjliga frågorna? Alla visste redan hur det hade gått till.
- De tvingade in mig, slog mig i bakhuvudet så jag svimmade.
De följande frågorna innehöll scenarion där han tvingades berätta om det första mötet med männen. De första slagen och hur de hade hållit honom vaken hela natten och morgonen. Han berättade för alla nyfikna öron hur han varit för rädd för att ens blunda. Han ville inte prata om det, ville inte komma ihåg allt men plötsligt satt han och nynnade på den där förbannade melodin som mannen hållt honom vaken med. Advokaten hade frågat och han hade svarat. Sedan hade allt som hörts varit hans nynnande. Inte förrän advokaten lagt sin hand på hans axel hade han reagerat. Snabbt hade han sökt efter Toms blick men fann honom stirrandes ned i sitt knä. Inte hellar någon annan på raden mötte honom. Minnesbilderna fick håret att resa sig på hans armar och han önskade någon kunde säga åt honom att det var OK nu, det är över.


"Mannen började rycka åt mitt håll. Han låtsades attackera och jag ryckte till varje gång. Varje gång flög jag in i väggen bakom mig och varje gång började han gapskratta. Han började sjunga på en låt och kröp ännu närmre mig. Jag kunde inte fly längre.
Jag var inklämd i hörnet med 2 män på varje sida och han kom krypandes emot mig i mitten. De andra männen vid sidan av mig började stämma in i sången och jag kunde även höra chaufförens röst framme i förarhytten. Alla stirrade på mig med svarta ögon. Det var riktigt obehagligt och jag började skrika åt dom att sluta. Jag kröp upp så långt jag kunde i hörnet och skrek. Nu var männen framme vid mig och försökte ta tag i mina ben. Jag sparkade åt alla håll. Försökte träffa dem i ansiktet eller magen. Men de fick tag i mig. Min panik blandades med deras sång"


- Vad tänkte du då?
Oavsett vilken fråga de hade ställt och sedan undrat vad han tänkt på hade alla frågor samma svar. Det spelade ingen roll vad som hade hänt eller vad som skulle hända. Alltid fanns det en människa som tog upp hans tankar. Det var för honom han hade fortsatt kämpa. En människa vars stöd han verkligen skulle behöva just nu. Det var det sista han hade lovat honom.
- Jag finns alltid här, Bill!
Varför kunde han inte möta honom då och ge honom en hjälpande hand med obehaget?



"Jag började tänka på Tom. Vad gjorde han nu? Visste han vad som hade hänt mig? Visste polisen vilka som tagit mig? Kanske var jag hemma om några dagar? Jag höll fast vid den tanken. Om några dagar skulle polisen ha hittat mig och jag var hemma hos min familj. Hemma hos Tom och gjorde allt vanligt man gör hemma. Sover i min säng, äter mammas hemmalagade mat, tittar på TV, disskuterar med Tom och bara är. Det såg jag fram emot...att bara få vara. Jag försökte intala mig själv att det här bara var tillfälligt. Jag kan ta det att jag måste ha den här dumma varma huvan på huvudet några dagar och behöva stå ut med deras stank om jag får komma hem om några dagar. Inga problem! Det klarar jag..."


- Kommer du ihåg den här bilden?
Innan han tittat upp från sitt bås och skåran han höll på att rispa in i träet kunde han höra sin mamma snyfta till nedanför. Han ville inte det här. Han ville inte ha bilder på det. Det som hänt skulle inte finnas dokumenterat, det skulle glömmas och begravas för att aldrig tas upp igen. Hantera det och gå vidare. Ingen skulle behöva riskera att såren kommer rivas upp igen. Trött tvingar han upp blicken och möter sig själv. Han ser silvertejp, bundna vrister och handleder. Han ser en livrädd och utmattad Bill. Jo, han kom ihåg den bilden. Han hade äntligen fått komma ut ur skåpbilen och känna frisk luft. Han hade långt inom sig hoppats att det skulle vara över, att skämtet skulle vara över. Men när mannen hade tagit upp kameran och knäppt ett kort hade han insett att den var långt borta.

- Såg du någonsin den här tjejen där, i det huset?
Förvånat lyfter han blicken igen och naglar fast sig i skåran han rispat upp. Han hade aldrig sett den bilden tidigare. Ansiktet kunde han utantill. De blå ögonen, det lilla ärret hon hade på hakan efter att ha ramlat i trappen som liten. Han visste hur rösten lät som tillhörde de rosa läpparna. Hur mjuk hennes hud var och han visste hur ont slagen hade gjort henne. Stum skakar han på huvudet och stirrar på bilden.
- Men du vet vem hon är?
Ja, det var hans Annie. Hon var alldeles sönderslagen men han kände igen henne alltför väl. De andra hade dragit efter andan åt hennes igensvullna öga och blodiga näsa. Men för honom var hon fortfarande vacker. Han nickade och kände värmen sprida sig runt i kroppen.

- Är det samma person som sitter där nere?
Advokaten pekade åt ett håll nedanför dem, ned mot raderna av stolar. Runt honom hörs människor vrida på sig, skor slår i stolsben och kläder prasslar. Han ser hur juryn sträcker på sig för att se och hur de sedan vänder sig mot honom med frågande min. I bröstet jagade hjärtat efter blod och han försöker koncentrera sig på att få alla organ i kroppen att fungera enligt överenskommelse. Lungorna andas, hjärtat pulserar, svetten kontrollerar temperaturen, hjärnan kordinerar allt. Satt hon verkligen där nere? Han hade trott att hon, precis som han, skulle välja att inte vara med på varandras vittnesmål. Särskillt med tanke på hur hon hade betett sig i hotell receptionen. Hon borde inte vara här? Men skulle han lita på vad advokaten pekade på befann hon sig på en stol där nere. Hela tiden hade hon suttit där och lyssnat på honom. Han önskade inget mer nu än att det kunde varit omvända roller. Att han varit den som i smyg fått sitta där nere, gömd bland alla och få lugna saknaden. Innan han lydde advokaten vände han sig till Tom för råd. Tvillingen var upptagen med att koncentrera sig på något som satt i samma riktning som advokaten pekade. Han suckar tyst för sig själv och lyckas inte komma på något mer som skulle kunna fördriva tiden. Någon harklar sig och han låter blicken leta sig till henne.


"En annan bil kör upp bredvid den grå bilen jag kommit i. Jag sliter blicken från honom en sekund och tittar på bilen. Mitt hjärta hoppar över ett slag. En man går ur bilen och öppnar bakluckan. Han lyfter upp en kropp. En liten tjej. Hon har blondt hår och hon är helt sönderslagen. Jag ser hennes ansikte som är alldeles svullet och blått. Hon verkar inte vara vid medvetande. Hennes kropp bara hänger."


Samma tjej på bilden som visades på den stora skärmen, samma trasiga ansikte som han sett bäras ut från bilen den där första gången. Samma människa som han skrattat och gråtit med, gråtit för, var den samma människa som satt där nere och vred på sig på stolen. Håret hängde för hennes ögon och huvudet var nedböjt. Hans lilla sparv, Annie. Vad tänkte hon? En känsla av lycka spred sig inom honom och för en sekund glömde han allt som hade med rättegången att göra. Allt runtomkring dem var bara luft, inte värt att uppmärksamma för det skulle alltid finnas där. Han ville resa sig upp, gå ned till henne och lämna allt detta bakom dem. Ville hon skulle han ta med henne, erbjuda henne allt han hade och aldrig låta henne känna sorg igen. Det fanns ingenting han inte skulle göra för henne. Han hade henne att tacka för allt. Lugnt nickade han åt advokatens fråga på om det var samma tjej som på bilden.

Den manliga advokaten försökte tänka ut nästa fråga men hade helt tappat facit. Det var som om hela salen stannat upp och allas ögon var riktade mot paret som turades om med att kasta blickar efter varandra. Ibland mötte de varandra halvvägs och lät blicken hänga kvar. En känslostorm kastades rakt ut mot dem och deras sinnen jobbade för fullt med att försöka sortera upp allt och lägga det i rätt fack. Längtan efter varandra, Rädslan för den andras liv, den andras flykt. Det var kärlek och det var besvikelse. Men samtidigt en förståelse som kanske inte alltid gav det enklaste svaret. Bill ville le, han kunde känna rodnaden. Men han vågade inte. Viljan fick lov att läggas band på och avvakta. Han såg på henne att hon inte var redo än.


"De låg tätt emot varandra. Två vilsna själar som sökte tröst hos varandra. Den ena knappt vid medvetande men fast besluten om att hålla fast vid värmen. Den andre vid fullt medvetande och fast besluten att ta hand om och beskydda henne. Han hade legat där och strykt henne över håret. Tittat på hennes sargade ansikte och hört hennes djupa lugna andetag. Varje gång hon hade tryckt sig allt närmre hans bröst hade han lovat henne. Med lugn men väldigt bestämd röst hade han gett henne ett löfte. Sitt ord på att han skulle ta henne därifrån och få henne hel igen."