Bill

Han satte ned foten på gruset och försökte lite diskret känna efter om det kändes som vanligt. Om vibrationerna som gick upp genom sulan kunde kännas igen av minnet. Från lädersätet han satt på i baksätet av bilen kunde han se hur det lyste i de stora fönstren. De doldes delvis av de stora barrväxterna utanför men den varma känslan lyckades hitta honom bakom alla grenar. Av alla tusentals timmar de spenderat på sin turnebuss eller i bilar på väg till flygplatser, hade väldigt många timmar gått åt till att fantisera om värmen som fanns bakom varje fönster i varje hus de passerade. Det hade varit hans favoritsyssla när han inte kunnat sova. Att sitta längst fram i bussen med alla lysen släckta och en filt, lyssna på de andras sömn och drömmande studera den andra världen. Ibland satte Tom med honom och lät fingrarna stilla röra sig över strängarna på gitarren i bakgrunden. Han hade sett hela familjer samlade runt matbordet,skrattandes och disskuterande om dagens händelser. Mysiga hemmakvällar i soffan framför TVn med ända ljus. Människor ute på en sista kvällspromenad med sin hund, lysen som släcktes när barnen skulle gå och lägga sig och bäddas ned under täcket. Tidigt på morgonen, när han suttit med kaffekoppen vilandes på de uppdragna knäna hade han sett hundratals pappor på väg ut i morgonrocken för att hämta tidningen, huttrandes av den kyliga morgonluften och gnuggat sömnen ur ögonen. Längst vägen hade de åkt förbi mammor som följde sina barn till skolan med sina små ryggsäckar, hårt hållandes i handen vid rödljuset. Från den lilla soffan i turnebussen hade han sett många liv passera utan att någon utav dem visste det. Det var så svårt att förställa sig att det faktiskt fanns människor som levde och kände precis som honom. Att människorna bakom fönstren faktiskt hade en egen värld och antagligen tänkte precis samma sak om honom.

Han sparkade bort några utav stenarna som låg framför honom med ena foten. Bakom dessa stora fönster visste han vad som levde. Två gånger hade han sett deras huvuden skymta förbi när de gick mot köket, förbi den lilla byrån och vasen med de gröna dekorationsbladen. Antagligen för att hämta något i kylskåpet det glömt ställa fram på bordet. Det kändes som en evighet sedan han var här. Han hade gjort samma sak på vägen dit, glömt bort sig i världarna som utspelades i de små tegelhusen, fantiserat om dockorna som levde där inne.Föreställt sig dofterna. Han kom på sig själv med att sakna sin gamla värld. Kläderna som alltid låg trappen och som mamma alltid fick lägga in i vårat rum när hon tröttnat på att vi inte lyssnade och nästan snubblat över dem. Den där fula gullrankan som hängde längst hela gardinstången i vardagsrummet och bara blev längre och längre. Han saknade att sitta på stolen mittemot sin bror och styvpappa på altanen och sjunga till deras gitarrer tills solen gick upp på sommaren. Ibland saknade han det något så fruktansvärt. Känslan av att bara få vara. Gå runt i huset och trippa med fingertopparna längst fönsterbrädan i väntan på att Tom skulle vakna så de kunde ta cyklarna och hitta på äventyr. Men han visste att det var just därför han hade kämpat så hårt med att komma därifrån, för att inte bara vara. Nej, den världen var endast något han kunde tänka tillbaka på och le åt nu. Den var inte tillgänglig längre för honom och skulle kanske aldrig bli det igen. Livet han levde nu var mer overkligt än verkligt. Han kunde inte cykla längre och den där fula gullrankan hade till slut brutits av i flytten. Tanken fick honom att huttra till. Skulle han tvingas leva hela sitt liv bakom likadana murar som omringade det här vita huset? Han var ju bara tjugo år gammal...

En cigarett sträcktes fram mot honom och han tog den ur Toms hand. Hans bror tittade ned på honom där han satt och rynkade frågande på pannan.
- Hur mår du?
Han hade suttit där på sätet med båda fötterna på gruset ett tag nu under tiden som alla tankar och minnen fladdrat förbi honom. En suck lämnade hans kropp och han bet tag i en liten skinbit som satt löst på hans underläpp. Han var trött. Det enda han sett av livet sedan han kom tillbaka till Tyskland var det som visades genom TV rutan. Inte en enda gång hade han lämnat väggarna som utgjorde deras lägenhet. Han hade inte ens öppnat balkongdörren. De senaste dygnet hade så mycket ändrats i hans gömställe. Fansen hade fått träffa sin Bill idag, känt hans närvaro och till och med bjudits på ett leende. Han hade gjort sig tillgänglig igen. Han gjorde ett försök att ställa sig upp och förvånades över hur stadigt han kunde stå. Ett tag var han inte ens varit säker på om han skulle kunna resa sig överhuvudtaget. Fötterna kändes som stora stenar som släpades runt och som i vilken sekund skulle kunna fälla honom. Men Tom stod där för att fånga upp honom om olyckan skulle vara framme, som alltid. Han växte i Bills ögon varje dag som han fanns där vid hans sida. Tillsammans lutade de sig mot bilen och tog ett bloss av cigaretten som snart var nere på sin sista centimeter. Framför dem låg huset deras mamma och styvpappa flyttat in i för ett år sedan. Ett stort vitt hus omringat av en hög mur i utkanten av Hamburg. Det lilla huset de bott i tidigare var inget alternativ längre med alla fans och fotografer som smög omkring. De två bröderna hade disskuterat det ett bra tag innan de till slut bestämde sig för att tillsammans köpa det här huset åt dem. Här kunde de få vara ifred och kunna leva någorlunda normalt.

- Saknar du någonsin det gamla huset?
Han fimpade cigaretten mot ena skosulan och tog av sig de mörka solglasögonen. Tom nickade tyst brevid honom och drog ett sista halsbloss.
- Nej, sa han efter en stund och blåste ut röken.
- Huset saknar jag inte, det är livet jag kan sakna. Även han fimpade cigaretten mot skosulan och rättade till mössan som åkt för långt ned över ögonen. Båda visste vad som pågick inom deras tankar och minnen. Vilka bilder som spelades upp och båda brödernas mungipor drog upp när de kom ihåg all galenskap.
- Jag vill inte sälja det huset. En allvarlig min hade satt sig på Bills ansikte.
- Även om vi aldrig är där vill jag ha det kvar. Han tittade på sin bror och kände hur hjärtat höll inne med ett slag.
- Det är vårat hus, våra minnen och jag vill inte att någon annan ska få chansen att ta över allt det.
Det var en trygghet för honom. Ibland hände det att han tappade bort sig mitt i allt och även om han alltid lyckats hitta tillbaka, kändes det som ett måste att behålla det huset. Där fanns hela han, hela hans uppväxt och alla avtryck han och hans liv lämnat efter sig. Där fanns många dåliga minnen men även de räknades in i hans historia.

Plötsligt öppnades dörren och deras svarta katt smet ut genom dörröppningen och sprang fram emot dem. Ett huvud tittade ut och ett par stora förvånade ögon mötte dem. Han kände hur hans kropp omedvetet tryckte sig närmre bilen och luften han nyss fyllt sina lungor med vägrade släppa. Idag hade han bestämt sig för att bli tillgänglig igen. De förvånade ögonen mötte hans egna och han kunde se hur osäkerheten spelade runt dem. Personen i dörröppningen släppte taget om handtaget och lät armarna falla längst sidorna. Aldrig hade han kunnat tro att det skulle kunna kännas så spänt mellan dem. På din vänstra sidan kände han hur Tom lät sitt pekfinger greppa om hans egna fingrar och knuffade till hans axel lite lätt.
- Hej Georg! Tom gav Bill en snabb blick för att uppmuntra honom att följa efter och gick fram för att krama om den osäkra mannen i dörren. De hälsade på varandra och klappade varandra om ryggen.
- Är resten där inne eller? Georg nickade och Tom gick förbi honom in i det vita huset.

Det var ungefär tre steg mellan dem. Båda kämpade med sina tankar, vad som var rätt att göra och vad som borde undvikas. Georg var rädd för att ta i Bill. Han såg så skör ut där han stod lutad mot bilen med ena handen hårt hållandes om armbågen och blicken flackandes. Det hade gått nästan fyra månader sedan han såg honom senast. Tänk om han skulle gå sönder om han råkade kramade om honom precis så hårt han ville nu? Han kanske inte ens ville bli kramad? Bill tyckte det hela kändes olustigt. Han kände sig skamsen för att inte velat träffa dem en enda gång sedan han räddades. De var som en familj men han hade helt stängt ute dem. Tänk om Georg var besviken på honom? Tystnaden började bli jobbig och båda männen bytte besvärat foten de lade tyngden på.

Han sneglade upp mot Georg som nervöst pillade på ena nagelbandet. Han såg ut som senast, kanske lite smalare. Han var en sån härlig kille. Han fick stå ut med mycket när han och Tom satte igång att skämta om honom. Vi visste inga gränser och Georg kunde alltid ta det med en klackspark. Han var som en stor björn. Ofta spelade han med till intervjuvarens förtjusning och det hade bjudit på många skratt. Efter Tom var han nog den som stod honom närmast bland alla vänner. Att då stå här som två främlingar inför varandra verkade plötsligt så onödigt och bortkastat. Inte förrän nu insåg han hur mycket han hade saknat sin vän och även om skammen fanns där, var saknaden större. Han visste att det skulle hjälpa honom att komma tillbaka om han fick vara nära sin familj igen. Georg stoppade handen i fickan och ryckte förvånat till när han mötte Bills blick.
- Hej främling!
Han log lättat åt Bills varma röst och blåste bort en hårslinga som hängde för hans ögon.
- Hej Bill!