kap 81

Bill


Han hade haft en bra känsla. Det hade puttrat en positiv instinkt sekunderna innan han nått receptionen. Känslan av att något bra trots allt skulle komma ur allt. Även om det inte var meningen hade han inte kunnat låta bli att skutta in i hissen på väg ned. Tom hade tittat konstigt på honom och skrattat. Han hade nog aldrig insett hur underbart det var att skratta innan. Och vackert. En leende människa sken ljusare än alla andra. En leende Tom fick alla människor att bli kära. Så kanske skuttet var för att få Tom att le? På så sätt kunde han själv få le och hoppas att även han gjorde världen kär.

Men leendet hade varit väldigt kort. Mannen i receptionen påstod att de inneboende i hennes rum redan checkat ut och flygit tillbaka till Sverige. Flera gånger försökte han förklara vad han menade, kanske receptionisten inte förstod hans engelska. Den var inte perfekt. Men alltid kom samma svar, de hade redan åkt. Han hade skakat på huvudet, försökt skakat bort tid och rum. Tom hade tagit tag i honom och lett in honom i hissen igen innan folk började viska bakom dem. Den här gången skuttade han inte in i hissen. Den här gången slogs nävar och fötter i väggen och förtvivlan skreks. Brodern lyckades stoppa honom och tvinga honom till gråt istället för fysisk smärta. I hans famn gömde han skammen att försökt sig på lycka när det uppenbarligen gett upp hoppet om honom. En famn höll om och istället var det Tom som gav spegeln i hissen ett sista uppgivet slag.

Det hade varit vattentätt uppe på rummet. Hon ville ha tid på sig. Men hon hade erkänt att hon saknade honom, att det fanns en chans att han kunde hjälpa henne. Han förstod nu varför hon gett sig av från sjukhuset tidigare. Den oroliga blicken som kom fram varje gång en fotograf närmade sig hade avslöjat hennes orsak. Några timmar tidigare den dagen var det hon som hade brutit ihop inne på toaletten. Hon hade visat att han behövdes, att det krävdes bara lite tid. I ett brev hade han skrivit ned precis hur underbar och älskad hon var. Att tid var deras minsta problem, hon hade en evighet hos honom. Där fanns speciella nummer och adresser hon kunde använda sig av den dagen hon var redo. Inga krav eller tidsbarriärer hon fick lov att hålla. Endast en försäkran om att det fanns ett liv tillsammans som väntade om hon ville ha det. En vattentät plan.

Nu var hon borta, inga uppgifter om vart hon tagit vägen eller någon önskan om att han skulle ta kontakt med henne. Helt plötsligt var han ensam igen. Ensammare än någonsin. Morgonen efter skulle slutet på deras historia stämplas som färdigskriven. Då fanns det inte längre någon orsak till varför de skulle behöva springa på varandra igen. Han var rädd för att han aldrig skulle få se henne igen. Att han aldrig skulle få veta vad som hände med henne? Scenarion värre än det andra spelades upp och det värsta som kunde hända var att en dag få reda på att hon inte levde längre. Att hon försvunnit från jorden utan att han fått chansen att hålla om henne en sista gång och känna henne leva i samma takt som han själv. Aldrig hade han upplevt ett dödsfall på nära håll, men som det kändes då kändes tillräckligt realistiskt för att han skulle tappa andan.

Det hade tagit honom över en timme att lyckas övertala alla att det inte tjänade något till att hålla honom vaken. Kanske morgondagen skulle kännas bättre? Kanske det bara var tillfälligt att bröstkorgen verkade fixerad och lungorna låsta? Men innan han kom hem till sin egen säng ville han inte försöka och se efter. Det var lustigt. Det som lät männen göra illa honom innan, var nu det enda som kunde rädda honom. Pillret hade svalts ned och en orolig Tom hade mött hans blick. Det hade bildats ett avstånd till hans bror från Bills sida. Det syntes i Toms blick att han led av att inte få hjälpa till. Men det var alldeles för mycket kaos för att hans bror skulle kunna hantera honom. Det var bättre om Tom lämnades utanför.

Efter en halvtimme kände han hur medvetandet började domna bort och kroppen blev tyngre för varje andetag som lämnade lungorna. Det var bara Tom kvar i rummet, de andra hade han tvingat gå. Han var ingen attraktion. Han skämdes över sitt beteende och klarade inte av att andra skulle se hur han sakta men säkert försvann i dimman pillret erbjöd. Han ville inte känna sig svag men det var just det han var. På stolen vid fönstret satt hand bror och pillade på tröjkanten. Även om han inte log gjorde Tom honom kär.
- Lova mig att du aldrig kommer lämna mig.
Tom tittade förvånat upp och skakade oförstående på huvudet.
- Jag skulle aldrig ens kunna fundera på att lämna dig.
Han klappade på täcket bredvid honom och visade att han skulle komma och sätta sig i sängen. Det var alltid lite skrämmande när känslan av tappa kontrollen började verka. Tom satte sig så sängen sjönk ned lite och hans yngre bror automatiskt lutades mot hans axel.
- Tappa aldrig bort mig.
De sista tunga andetagen lämnade hans bröst och togs emot av hans bror som lovade att aldrig någonsin tappa hoppet om de båda.






Tom



Bredvid honom rörde sig hans yngre tvilling under täcket och vände sig med ansiktet åt hans håll. Tvillingen tog några djupa andetag och ögonen rörde sig fram och tillbaka under ögonlocket. Han kunde inte låta bli att le åt sin brors mjuka ansikte. Han var lugn nu, inga skrik eller ångestattacker. Även om han redan visste mjukheten i huden kunde han inte hålla sig från att låta handen smeka kinden. Kanske var det bättre om de aldrig blivit kända. De hade kanske varit lyckliga då? Ett tyst mummel hördes från den sovande brodern och värmen spred sig i den vaknes kropp. Nu kunde han skydda. Enda gången han kände att han verkligen kunde agera som den storebror han alltid varit, var just då han sov. En vaken Bill hade alltid alldeles för många tankar inklämda i den tunna kroppen. Tankar Tom inte kunde hantera. Även om han försökte och gjorde sitt bästa, var han aldrig tillåten att få komma ända in. Bills murar var fortfarande för höga för honom att lyckas klättra över. Men i sömnen var han fortfarande hans lillebror. En bror han växt upp med och lärt sig älska mer än något annat. I sömnen efter pillren behövde han fortfarande någon som räddade honom från onda drömmar och i sömnen hade Tom tillåtelse att krama om hur hårt han än ville. Den äldre brodern var säker på att båda tjänade på Bills sömnproblem som krävde medicinering. De fick båda den närhet de behövde, utan att någon tog illa upp.


Efter att Bill drabbats av ännu ett sammanbrott på hotellet, hade de gått med på hans önskan. Det var hårt att tvingas se sin bror livrädd för sig själv. Varje gång brodern vänt vid hotellväggen bara för att vända om och gå mot andra väggen, ville han ta tag i Bills axlar och be honom sluta. Men det enda han kunde göra var att stå där inne och finnas till ifall att. Han hade varit otröstlig efter att han fått reda på att Annie lämnat honom igen. Hela rättegången hade han varit så stark och hållt ihop. Ännu ett bevis på hur mycket hon betydde för hans bror. Hon gav honom styrka. Men på bara några minuter hade han förvandlats till ett vrak igen.

- Jag behöver piller, en massa piller.
Han hade tittat bedjande på Tom med ögon röda av gråt. Bill hade panik och även om han skämdes över att behöva visa sig så svag, såg han ingen annan utväg. Doseringen var en tablett om dagen vid sänggående. Det var strikta regler. Men den kvällen hade varit ett undantag. Saki hade rådfrågat en doktor och de hade fått klartecken att droga ned hans sköra bror. Det hade varit för hans bästa. Hela sista natten på hotellet hade han legat brevid sin tvilling i sängen och vakat över honom. Hållt honom sällskap, tröstat sig själv. På morgonen hade Bill varit tillräckligt vaken för att kunna gå, inte mycket mer. Han hade stött sig mot Saki när de gått och de dåsiga ögonen hade täckts av de stora solglasögonen. Så fort de kommit till flygplatsen hade han getts nästa piller. En bil hade mött dem alldeles utanför det lilla planet och kört dem till deras lägenhet. Precis som förra gången fick Bill bäras in till sängen.

Nästan ett och ett halvt dygn senare ser han hur Bill kisar fram under de tunga ögonlocken. Det är mitt i natten och Tom har knappt sovit något sedan det första pillret togs. Det tog en stund innan den yngres blick verkade fokusera och förstå att han var vaken. Blicken letade sig till Toms och han insåg hur sårbart allt var. De var tillbaka på ruta ett igen. Att inte påstå att han var besviken skulle vara lögn. Men den här gången fanns det inga planerade motgångar. Processen var över och enda vägen de kunde gå nu var framåt.

- Mamma ringde tidigare.
Han hasade ned på ryggen och lade sig mitt emot sin bror.
- De fick alla livstid.
Det var nog en utav de största anledningarna till att hans bror brutit ihop där borta. Insikten att allt var över nu. Även om det han och Annie varit med om varit hemskt, hade det ändå varit en sorts trygghet. Det gjorde att de tilläts vara olyckliga och gråta. Nu var det över och det förväntades att Bill skulle bli bättre och kunna lämna det bakom sig. Han visste att det skrämde hans bror. Tänk om han inte lyckades? Nu finns varken männen kvar att skylla på eller Annie att längta efter. Allt var över och inga spår efter vart Annie tagit vägen verkade finnas.
- Och vad fick vi?
Bills fråga lade på ännu några kilon på stenen som bosatt sig inne i hans bröst.
- Vi fick varandra, Bill. Vi fick ett nytt försök.
Hans bror såg något skeptiskt på honom och verkade försöka förstå vad han precis sagt. Det blänkte till i de identiska ögonen och Tom omfamnades av två armar som hårt höll om honom. Bill gömde ansiktet i hans hals och den hesa rösten hördes alldeles intill hans öra.
- Jag behöver någon som tar hand om mig, Tomi. Jag behöver någon som lär mig leva igen.
Genast kändes det som om en sten plockats ned från den gigantiska muren och hoppade han tillräckligt högt kanske han kunde se över till den andra sidan. Han kramade tillbaka och hjärtat slog av stolthet i bröstet på honom.
- Jag ska se till att allt blir bra igen, Billi!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0