Tom

"Jag stod med ena foten på vägen och den andra foten stod kvar på trottoaren. Jag tvekade. På andra sidan av trottoaren bredde stranden ut sig. På andra sidan gatan såg jag den stora vita muren och blinkande blå ljus. På andra sidan av trottoaren kunde jag gräva ned fötterna i sanden och låtsas som att det bara var en hemsk dröm. På andra sidan gatan kunde jag inte gömma mig längre. På andra sidan av gatan befann sig den hemska sanningen. På andra sidan gatan blev saknaden och ångesten skrämmande verklig. Jag stod och velade, beredd att gå men rädslan höll mig tillbaka. Jag knöt händerna som hängde längst min sida. Knöt dem hårt. Tryckte dem tätt mot kroppen. Jag spände käken, gnuggade tänderna hårt mot varandra. Pressade luften långt ned i lungorna, pressade luften helt ur lungorna. Ett steg fram men två steg tillbaka. Där stod jag, inte en aning om hur jag skulle bete mig."

Han kom ihåg allt som om det var igår. Doften av havet och sanden nådde fortfarande hans näsborrar och kunde beskriva platsen han stått på i detalj. Även reklambladet som legat vid kanten av vägen och beskrivit en meny med svarta snirkliga bokstäver. Den natten hade han önskat mer än någonsin att hans ben kunde ta honom så långt bort från verkligheten det bara gick. Att stå där på andra sidan av vägen, se alla polisbilar och veta att något fruktansvärt hade hänt. Något han inte visste hur han ens skulle börja hantera? Någon hade påstått att hans bror blivit kidnappad. Han hade stått och velat, fördelat tyngden mellan fötterna och gång på gång försökt intalat sig själv att han behövde ta det där steget fram. Han behövde gå över vägen för att kunna komma vidare.

På sin stol kunde han se hur Bill kämpade med samma dilemma som han själv hade gjort. Hur han fick lov att öppna sig och inte stå kvar och stampa i samma spår vecka efter vecka. Han visste att det tog emot och att hans bror helst ville att allt bara skulle gå över av sig själv och ingen skulle behöva nämna det igen. Han visste att Bill inte ville orsaka ännu mer smärta hos sin familj. Något han just nu tvingades till. Varje beskrivning åklagaren bad honom måla upp för dem fick dem alla att hålla sig för magen.

Då och då slängde han en blick åt hennes håll. Varje gång satt hon med blicken i knäet och lindade tröjtygen runt sina händer. Men när de hemska detaljerna kom om övergreppen och misshandeln var hon den enda som såg upp mot honom och erbjöd sig. Han skämdes men själv vågade han inte. Allt hans bror hade varit med om skrämde honom. Flera gånger hade Bill påpekat att han kände sig smutsig. Skulle han nu se på Bill och minsta lilla tecken på osäkerhet från hans egen sida skulle lysa igenom skulle han aldrig kunna förlåta sig själv. Det skulle putta Bill ännu längre bort från honom och han klarade helt enkelt inte av det.


"Det var precis som förut. Jag och Bill, liggandes i sängen tillsammans och pratandes om allt mellan himmel och jord. Vi kunde ligga så i timmar och lätta på våra känslor och bekymmer. Armbågarna mot varandra stirrandes upp i taket. Det var dom stunderna det märktes att vi var en och samma. Ibland räckte de med att en utav oss påbörjade en mening sen förstod båda två utan att meningen avslutades. Jag kände när Bill mådde dåligt och han kände när jag mådde dåligt. I såna stunder kunde jag bara gå in och lägga mig bredvid honom på hans säng. Armbågarna mot varandra stirrandes upp i taket. Det var allt som behövdes för att vi båda skulle förstå."

Tvillingarna hade alltid haft en speciell koppling mellan varandra som de hela tiden använde för att kommunicera med varandra. Oftast tänkte de inte ens på det utan det gick som på rutin. Vid köksbordet kunde plötsligt Bill sträcka fram mjölkpaketet fem minuter efter att det suttit och läst varsin del av tidningen. Andra som suttit runt bordet hade först tittat konstigt på honom men när sedan Tom helt enkelt tagit emot det och hällt upp ett glas, ryckte de bara på axlarna. De antog att Tom "bett" om det och spenderade inte mer tid på att fundera över saken. Det var något de ändå aldrig skulle förstå. Men senaste tiden fungerade inte deras kommunikation fullt ut. Stunder som Tom tolkat det som om hans bror behövde tröst hade slutat i att Bill skjutit honom ifrån sig och skyllt på att han kände sig smutsig och inte borde röras. Andra gånger hade han hittat sin bror gråtandes i sängen just för att Tom inte hade försökt tröstat honom och frågat om det berodde på att han var smutsig. Han kunde aldrig veta säkert vart slaget skulle ta? Ibland kändes det lättare att prata med den stora pappfiguren han hade hemma i lägenheten som föreställde Bill, än vad det var att prata med sin egen tvillingbror. Han var ledsen och besviken på sig själv över att han inte hade mod nog att stötta sin bror. Men han vågade helt enkelt inte lita på att hans sätt att stötta skulle vara det sättet Bill föredrog.


"Därför kändes allt så hårt nu. Två veckor hade gått och du var utom räckhåll. Vi brukade känna varandras tankar och problem men jag kunde inte. Hur hårt jag än försökte och ville kunde jag inte känna dig. Du var utom räckhåll för mig. Var det för att du var alltför långt borta eller var det för att du inte längre var i livet? Vi hade ju alltid kunnat känna varandras närhet, oavsett hur långt borta vi befann oss. Jag vände mig mot den stora papp figuren och lät en tår falla. Du log och var så vacker. Som alltid. Jag följde dina läppars konturer med mitt pekfinger och kysste den hårda kartongen. Jag ville inte ha dig död. Jag ville inte låta fotograferna få rätt. Du var fortfarande kvar här hos mig. Du levde. Du var fruktansvärt långt borta men ändå var du precis här med mig. Liggandes i sängen med mig, armbågarna mot varandra stirrandes upp mot taket. Jag skulle inte ge dom rätt. Jag vet att du finns där ute nånstanns, Bill. Tillsammans klarar vi det här. Låt inte världen få rätt..."


Bill


I nästan två timmar hade de hållt kvar honom där uppe och han hade fått svara på fråga efter fråga. Stödet han fick av sin familj valde han till slut bort och koncentrerade sig på att hålla blicken i träskivan framför. När svaren som krävde allt hans mod kom ville han inte att de skulle se hans skam. Han ville inte att de skulle se på honom och må illa. För att inte låta kväljningarna avbryta honom naglade hans fast sig i skinnet på armen så tanken skulle kunna ledas bort från de äckliga männen som hade rört sig ovanpå honom. För att undvika att magens innehåll skulle tömmas såg han till att endast andas genom näsan. På så sätt fanns det ingen möjlighet att han skulle kunna känna den svettiga, spritdränkta andedräkten han så många gånger tvingats andas in. Inte en enda utav männen befann sig i rummet, men när bilderna kom upp igen kunde han föreställa sig minsta lilla detalj på nytt. Först hade han försökt blunda sig bort men genast hade han trott sig kunna känna hur de hade suttit där brevid honom och hummat på den förbannade melodin. Enda gången han tittade upp var för att fråga henne om han skulle klara av det.

När resten av salen besvärat gömde sig var hon den enda som fortfarande hängde kvar. Henne kunde han vända sig till för att få den där extra lilla putten för att avsluta meningen. Det var som ett tyst avtal mellan dem:
"Jag vet att det är jobbigt, Bill. Men jag vet att du klarar det, vi klarar det"
Tacksamheten han kände mot henne var enorm. Det spelade ingen roll att hon övergett honom, utan henne hade han kanske inte ens funnits idag? De dagar som allt kändes hopplöst och stillastående var hon alltid där för att ge honom den där extra lilla putten, precis som idag.

- Berätta om dagen männen åkte iväg med dig.
Helt plötsligt en dag hade de stormat in i deras lilla rum och börjat skrika. Annie hade gömt sig bakom honom och varit livrädd. De hade slitit ut honom på gården och tvingat honom bakom huset. Samtidigt visste han att Annie höll på att bli våldtagen där inne. Det sista han hade sett var hur mannen tog stryptag på henne och böjde sig ned med uppknäppta byxor. Det var första gången han hade känt att det inte spelade någon roll vad de gjorde med honom. Första gången han önskat att de bara kunde göra slut på honom. Den dagen hade fått honom att tappa hoppet på allt. Den dagen hade han förlorat tre gånger. Först trodde han att Annie hade gått förlorad. Sedan hade han fått henne tillbaka bara för att förlora henne igen. Han hade även blivit lovad att få komma hem igen, även det förlorade han. Allt hade han mist, allt hade han gett åt det vita pillret den dagen. Inte förrän flera dagar senare hade han vaknat upp igen och hittat Annie åter vid hans sida. Han var lättad att hon bestämt sig för att komma till hans vittnesförhör. Han önskade bara att honkunde få tillåta honom att ge henne den där extra lilla putten tillbaka.


"Hon hade suttit där, upptryckt mot väggen med tröjkanten i sin mun. Hon var rädd och förvirrad. Jag hade slängt mig om hennes hals och kramat, hårt. I över en timme hade jag trott att hon var borta, död. Förlorad och strypt. När sen dörren äntligen öppnats och jag såg henne visste lyckan inga gränser. Jag höll om henne, försökte säga uppmuntrande saker i hennes öra och torkade hennes torra tårar. Jag ville vara så nära hennes jag kunde. Att se henne levandes var så obeskrivligt vackert. Jag såg inte hennes rödgråtna ögon, hennes rödvridna handleder och hennes trasiga byxor. jag såg bara hennes bröstkorg som höjdes upp och ned. Jag såg bara att hon andades, att hon levde. Det var allt jag behövde veta...Nu satt jag här i bilen och var skräckslagen. Allt hade gått lugnt till. Männen i framsätet hade sjungit med radiorösten och ibland svängt i takt med musiken över grusvägen. Väldigt avslappnat. Sen efter någon timme hade allt gått snett. Jag hade sett polisbilen, jag hade sett de blå uniformerna. Jag hade skrikit till och sett hur mannen på passagerarsidan vänt sig mot mig och slagit till mig hårt över tinningen med någont hårt. Jag hade hört deras mobil ringa och jag hade hört paniken i deras röst. Något var fel. Snabbt hade bilen vänt om och föraren tryckte gasen i botten. Jag hörde stressade skrik och jag kände hur den lilla grå bilen svängde i de skarpa kurvorna. Jag vände mig om och tittade på vägen vi lämnade bakom oss. Det var min framtid. Varje decimeter av den asfalterade vägen som försvann tog mig allt längre bort från min historia. Något var så fel, så fel..."




Han reste sig upp och sköt bak stolen så han kunde ta sig ut från det lilla båset. Det sträckte i knävecken och innan han kunde gå ned fick han stanna till och låta blodet hinna upp till huvudet. Äntligen var dagen slut och han kunde åka tillbaka till hotellet. Hans familj och vänner började ta på sig kläderna och vakterna släppte ut dem i gången. Sakta gick han nedför de tre trappstegen för att inte ramla och anslöt sig till sin grupp. Tom väntade in honom och lade armen om hans midja när de började gå mot utgången. Det kändes stelt och obekvämt. Han visste att alla antagligen ville krama om honom och berätta att det skulle bli bra, men han hoppades innerligt att de skulle låta bli. Han ville inte bli tagen på just nu. I ögonvrån såg han hennes blonda hår på stolen framför och för ett ögonblick lät han Tom leda honom. Den andra handen lät han svepa längst den svarta stolsryggen. Samtidigt som han drog ett djupt andetag för att försöka få med hennes doft kände han hur fingertopparna drogs längst med tyget på hennes tröja. Hade han bestått av konturer och dragna linjer hade allt varit en suddig massa nu. Hade han fått en enda önskan uppfylld just då hade han önskat att någon tog tag om hans handled och höll den kvar. Att hon höll honom kvar hos sig. Nästa steg föll handen ned efter hans sida och knöt sig hårt. Dörren öppnades och de gock bort mot bilen som väntade.

Han tog på sig den stora T-shirten och satte sig på sängkanten. Inne på toaletten stod Tom i kalsonger och hade precis borstat klart tänderna. Han tog sista klunken med vatten från glaset och kände hur sömntabletten sjönk ned i halsen. Det kändes annorlunda idag. När han suttit där uppe och blivit påminnd om hur nära han varit att förlora alla hade Annies ord kommit upp igen.
"Jag vet att det är jobbigt, Bill. Men jag vet att du klarar det, vi klarar det"
Han var trött på att känna sig halv, delvis. Han saknade känslan av att fyllas upp av kärlek tills man nästan sprack och inte behöva oroa sig varför man blev given den? Han ville kunna ta emot den och känna att det var äkta. Inte som han gjorde nu och analyserade allt och vände ut och in på alla ord. Det enda han gjorde nu för tiden var att tänka och förstöra. Innerst inne visste han ju precis vad han ville göra. Hur han ville känna. Det var inga konstigheter.

Tom sköljde munnen och gick bort mot sin säng där han lyfte på täcket och kröp ned. Bill tittade länge bort mot honom. Just det saknade han, att få känna någon nära. Att känna hur någon håller om honom och värmer honom.
- Tom!
Brodern vänder sig om och tittar frågande på honom.
- Jag vill inte vara ensam inatt.
Han hade inte räknat med att rösten skulle darra eller att halsen skulle klumpa ihop sig. Han insåg bara hur mycket han saknade sin bror. Hela tiden hade han funnits där för honom. Alltid på plats för att hjälpa och han hade bara skjutit undan. Tom tittade först förvånat upp på honom och försökte lista ut om han hade hört rätt. Sedan lyfte han på täcket och Bill kunde se hur ögonen blänkte till av lättnad att han äntligen släpptes in i sin brors skyddande zon. Bill kröp ned under täcket och lade sig med ryggen åt Tom. Hans hand letade reda på den äldre broderns arm och lade den om sig själv. Inatt behövde han någon som höll om honom och tröstade honom. Inatt och många nätter fram.
- Håll ut, Tom! Vi är snart hemma igen...


"Luften var så tung och instängd. Ibland kändes det som att tyngden som låg på mina ögonlock endast bestod av tjock luft. Magen kurrade till och jag kröp ihop i fosterställning för att försöka lugna de smärtsamma attackerna. Det var inte det att jag var hungrig, den känslan hade försvunnit för några dagar sedan. Men min kropp gjorde uppror. Jag knep ihop ögonen och försökte andas igenom smärtan. Plötsligt kände jag hur Annie kröp upp bakom mig och smög in sin arm under min och höll om mig. Hon böjde upp sina knän under mina och lät ena kinden vila mot min hals.
- Håll ut, Bill! Vi är snart hemma igen."