Tom

På radion spelades en en svensk låt. Han var rätt säker på det i alla fall. Efter flera timmar med svensk radio i bakgrunden för att hålla sig fokuserad tyckte han sig känna igen några ord. Fötterna vickade i takt till tonerna uppe på instrumentbrädan och huvudet nickade med till ljudet av trumpeten. Han hade ingen aning om vad mannen sjöng om, men när han tittade sig omkring och såg världen leva för fullt kändes det rätt. Med solen som värmde kinden vänd mot fönstret och den svala brisen som smet sig in genom den lilla glipan längst upp mot glaset. Ord han aldrig hört tidigare men han skapade sig egna betydelser. Det var en glad låt, han blev lycklig av den. Nästan lite kär när trumpeten, gitarren och den där lite falska rösten spelade tafatt med alla känslor. Det var en speciell röst. Han skrattade till. Tänk om hans gamla musiklärare i högstadiet hört den här killen. Oj, vilket liv det hade blivit! Han kommer fortfarande ihåg alla bråk hans bror och läraren hade haft som om det vore igår. När Bill inte fick sjunga som han ville och det alltid slutade med att han fick lämna musiksalen. Ödets ironi. Lägst betyg i musik och idiotförklarade av läraren. Se på oss nu.

Några gånger hade han rest sig upp för att kontrollera vart de var. Varje gång i samma position, tryggt i varandras famn. Kanske det skulle ordna sig nu allting. Hans högsta önskan var att de båda skulle få ro så de kunde börja bygga på sina egna nya liv. De hade haft alldeles för ont för att kunna leva isär och tro på sig själv. Det var något han fått slagits mot, insikten om att det fanns någon som behövde hans bror mer än han själv. Eller ännu hårdare, att det fanns någon hans bror behövde mer äh han själv. Men det hade blivit dags att ändra på historien nu. Det som varit hade varit av en orsak. Utan varandra hade de aldrig lyckats ta sig dit de där idag. Och han visste att han alltid skulle ha sin bror alldeles bredvid sig. Men bara för att det alltid varit så, betyder inte det att det alltid måste vara så. Han hade fått en ny familjemedlem nu och han ska göra allt för att hon ska trivas. Bill behöver henne och hon behöver Bill.

Han tar upp en cigarett ur fickan och börjar leta efter en tändare när han ser någon i ögonvrån. En ung kvinna med stort lockigt hår uppsatt i slarvig knut. Klädd i vanliga jeans och svart t-shirt står hon lutad mot en björk och ser bort mot den stora stenen med en sammanbiten min. Det hade han inte förväntat sig. Cigaretten glöder till i lågan från den silvriga tändaren och han drar ett djupt bloss. Hon såg ledsen ut där hon stod. Bildörren öppnades och genast fick han hennes uppmärksamhet så han kunde vinka dit henne. Första stegen var tvekande men hon var på väg. Han var inte den enda utomstående som haft det jobbigt, insåg han. Bilden han och Bill haft om henne hade visat sig vara helt fel. Hela den här tiden hade Elin och deras mamma hållt kontakten för vår skull. Eller för Bill och Annies skull. Alla visste ju att vi skulle hamna i den här situationen förr eller senare ändå.

När hon stannade framför honom tittade hon upp med en skamsen blick. Han visste att hon ångrade sig för sitt beteende. Men ska sanningen fram hade de inte stått här om inte hon hade tagit kontakt med Simone. Hatet som funnits tidigare hade varit helt obefogat. Utan att förvarna drog han in henne i sin famn och höll om hårt. De var alla i samma situation här. Ingen var bättre än den andra. Som beräknat började hennes axlar sakta att skaka och han hörde snyftningarna som doldes i hans axel.

- Förlåt, jag är så ledsen för allt jag gj...
Han tänkte inte låta henne att be om ursäkt för något.
- Vi är alla ledsna men ingen ska behöva be om ursäkt för den tiden. Det fanns ingen som kunde leva som en fullt fungerande människa då.
Förhoppningsvis skulle den tiden kunna lämnas bakom dem nu.
- Det som har hänt har hänt. Finns ingen ide att älta det om och om igen.
Han drog sig ifrån och tvingade upp hennes haka med sitt pekfinger. Med den andra handen torkade han bort mascraran som runnit och log mot henne. Hon var vacker. Sådär naturligt och sund och han förstod vad Annie sett i henne. De måste ha varit fina tillsammans.

Inne i bilen kunde han höra hur hans glada låt med alla trumpeter började lida mot sitt slut.
- Vad är det här för låt?
Hon tittade förvånat upp på honom och försökte förstå vad han menade. Kanske inte det första hon trodde han skulle fråga om, men det kändes viktigt för honom. Det var en låt han skulle lagra långt in och han skulle alltid minnas den här sommardagen när han hörde den. Den hade flyttat in nu.
- Eeh, jag tror det är Håkan Hellström?
Han nickar och uttalar mamnet tyst för sig själv.
- Vad sjunger han om?
Elin sänkte blicken för att koncentrera sig på texten och han känner en underbar doft komma från henne när håret blåser i den svaga vinden. Hur hade han kunnat tycka så illa om henne?
- Han sjunger om tro. Om en kille som går i alldeles för stora skor men som säger till alla, att han ska nog lyckas.

Det var nästan så att han hoppade rakt upp och sträckte upp armen mot himlen i en segergest. Han visste att det var en bra låt. Precis som allt med den här dagen. Idag kom deras lycka. Det var definitivt en låt att lagra i själen för framtida bruk. Han drog in henne i en kram igen och kysste hennes röda hår. Bakom henne såg han hur de två kom gående, hand i hand. De log båda två, lyste av lycka och med kinder lika röda som plommon. Det var nog det vackraste han sett på länge. Tidigare hade hjärtat kämpat med att slå för att det helst utav allt ville sluta slå. Nu fick det kämpa för att inte slita upp bröstet av lycka. Det var en underbar dag!

- Historia finns till för att vi ska kunna ändra på framtiden. Misstag finns till för att kunna lära sig.
Han tog tag i hennes axlar och vände henne försiktigt om så att hon stod med näsan åt samma håll som han själv.
- Jag vet att det finns väldigt många många människor som betyder väldigt mycket för dig och låt inte historien hindra dem från att finnas för dig. Du betyder minst lika mycket för dem.

I bakgrunden tystnade trumpeterna och hela världen glittrade ikapp.
Här kommer lyckan...