Dag 3

Dagarna gick fruktansvärt sakta nu och hela situationen började bli ohållbar. Med pillren var vi borta större delen av tiden. Då märkte vi inget. Nu kunde vi känna hur hungern drog i oss och vi märkte att den enorma utmattning vi kände berodde inte på pilllren. Våra kroppar höll helt enkelt på att stänga av alla onödiga energikällor för att säkra sin överlevnad. Det var först nu vi insåg hur illa det egentligen var. Tog vi oss inte härifrån skulle vi snart vara förlorade. Samtidigt som detta bara fick mig att känna mig ännu mer taggad på att ta mig härifrån, skrämde det mig att känna mig så oskyddad och svag. I nuläget kunde ingen utav oss fungera normalt. Vi var båda väldigt smala och led av yrsel. Kroppen värkte och den gjorde inte alltid som vi ville. Jag kunde även känna hur munsåren blev fler och fler. En annan faktor jag inte räknat med när vi struntade i att ta pillren var tidsuppfattningen. Rummet vi befann oss i saknade fönster och vi hade ingen som helst möjlighet att veta vad klockan var. Vi kunde inte veta när männen skulle komma och titta till oss eller när pillren var meningen att sluta verka. Det gjorde att hela dagarna fick vi spendera liggandes på madrassen och vara förberedda att låtsas sova om männen skulle öppna dörren. Vi kunde inte prata ordentligt och aldrig slappna av. Alltid på helspänn, redo att spela drogad.

Luften var så tung och instängd. Ibland kändes det som att tyngden som låg på mina ögonlock endast bestod av tjock luft. Magen kurrade till och jag kröp ihop i fosterställning för att försöka lugna de smärtsamma attackerna. Det var inte det att jag var hungrig, den känslan hade försvunnit för några dagar sedan. Men min kropp gjorde uppror. Jag knep ihop ögonen och försökte andas igenom smärtan. Plötsligt kände jag hur Annie kröp upp bakom mig och smög in sin arm under min och höll om mig. Hon böjde upp sina knän under mina och lät ena kinden vila mot min hals.
- Håll ut, Bill! Vi är snart hemme igen.
Jag tryckte hennes arm närmre och lyckades få fram ett litet leende. Ja det var vi! Det var jobbigt och jag började nästan känna mig lika borta som pillren gjorde mig, men jag måste försöka hålla gnistan uppe. Annie hade rätt, snart skulle vi vara hemma. Hon smekte försiktigt min mage och det lugnade faktiskt. Efter ett tag kunde jag slappna av.
- Annie! Jag var inte säker på om hon sov eller var vaken? Ett tyst hummande hördes vid mitt öra. - Vad ska du göra när du kommer härifrån? Det var en fråga jag tänkt fråga henne länge nu. Jag hade börjat oroa mig för henne. Hon fick alltid stå ut med mitt prat om Tom men jag hade aldrig hört något om hennes familj. Det enda hon hade sagt var att hon inte hade någon. Jag hörde hur hon svalde och ändrade position på madrassen.
- Jag vet inte riktigt? Jag ska äta. Hon försökte sig på ett litet skratt men jag kunde höra att det var inte äkta. Sedan fortsatte tystnaden.
-Förutom att äta då? Finns det ingen du vill träffa? Ingen du saknar? Hon började vrida på sig allt mer och det märktes att hon tyckte det var jobbigt att prata om.
- Hjälp va trött jag är. Hon tvingade fram en gäspning och borrade i sitt ansikte ännu längre in mot min hals.
-Annie, snälla prata med mig. Jag vände mig om och fann henne gråtandes. Min första tanke var att försöka trösta henne och be om ursäkt för att gjorde henne ledsen. Men sen insåg jag att det kanske var just det här hon behövde? Något hade hänt hennes familj men hon hade vägrat prata om det i flera veckor. Hon behövde släppa ut alla känslor. Jag strök bort hårslingorna som fastnat på hennes blöta kinder och flyttade mig närmre så jag låg med ansiktet mot hennes ansikte.
- Vad hände med din familj, Annie? Varje gång jag sa ordet familj var det något i henne som ryckte till. - Varför pratar du aldrig om dem? Gång på gång svalde hon och tårarna kunde inte stoppas hur mycket hon än försökte. Jag gjorde inget för att få dem att sluta.
- För att jag inte har någon familj. Hon kämpade fram orden mellan snyftingarna. - Jag förlorade alla i en bilolycka för några månader sen. Jag är helt ensam. De sista orden hördes knappt. Jag tog tag om hennes överkropp och tvingade henne närmre mig. Hårt höll jag henne nära och försökte överföra varje liten varm och kärleksfull energicell jag hade inom mig. Tröjan blev blöt av alla tårar men jag brydde mig inte. På något sätt kändes det som ett framsteg att hon äntligen vågade släppa fram sina känslor. Jag vet själv att jag börjar känna mig avtrubbad och ibland behöver jag bli påmind om mina känslor för att inte förlora förståndet helt och hållet.
-Du behöver inte vara rädd, Annie. Du tillhör min familj nu, du behöver aldrig känna dig ensam...

Plötsligt hörde vi hur någon försökte låsa uppp dörren in till oss. Annie torkade snabbt av sig mot min tröja och jag försökte lägga mig tillrätta.
-Nej, stanna hos mig. Hon tittade på mig med en bedjande blick och jag lade mig tillrätta brevid henne igen. - Håll om mig, snälla! Jag lade min arm om henne och båda tog ett djupt andetag och stängde ögonen. In genom dörren hör jag hur två män kommer in och ställer sig alldeles brevid oss. De skrattar och sparkar lätt på våra fötter. Jag kände hur ilskan kokade inom mig. För varje andetag fick jag anstränga mig för att inte flyga upp och hoppa på dom. Annies puls rusade och jag kunde känna hennes hjärtslag genom tröjan. Försiktigt tryckte jag henne närmre. Utan förvarning tog en utav männen tag i mig och slängde upp mig över sin ena axel. Paniken steg och jag blev rädd att männen skulle märka hur stel jag var i kroppen. Jag sneglade bort mot Annie och såg att även hon höll på att bli upplyft. Jag lyckades få kontakt med henne för en kort sekund och den sekunden räckte för att övertyga mig om att hon var redo.