Cry Baby
Jodå, finns noll energi kvar i kroppen
Fick hjärtklappning varje gång en dörr öppnades på mottagningen och hade stora problem med att bestämma mig om det var varmt eller iskallt och hur jag skulle fördela svetten. Men efter en halvtimme var det min tur och världens snällaste gubbe tog emot mig och jag fick panik över hur jag skulle förklara allt. Han frågar om jag föredrar engelska, för tyvärr kunde han ingen svenska? Jag svarar: engelska tack och vi skrattar båda lite stelt. Sen frågar han vad han kan göra för mig och jag börjar lipa sekunden senare, ingen tvekan om saken. Jag har ingen aning om vad jag lyckades klämma fram eller vad han lyckades uppfatta, men han fattade iaf att det inte var helt rätt och tog fram ett packe näsdukar. Ok, att jag visste att det skulle bli svårt, men jag hade aldrig förväntat mig den reaktionen. Det var rakt på, non stopp - hjälp!
Sitter i lite halvt shock, halvt mardröm, halvt lyckorus för nu har bollen satts i rullning. En 12 år, förbannat stor och tung boll har äntligen satts i rullning. Ena minuten skämtar jag med mig själv om att Ä men kom igen, nu får du fan ge dig. Nästa minut påminns man om varför endast en människa förutom syster fått se ens lägenhet och man helst undviker människor för att undvika mindre ångest attacker.
Nu jävlar ska jag bli bra! eller bättre iaf...
