This Is It





Har varit ett par skumma dagar och jag tror inte jag e riktigt klar med dom än?
Jag börjar alltid bra, sprallig och ätandes gröt i fredlig sinnesro. Men ju äldre klockan blir så blir jag mer rastlös och nervig. Men jag är mentalt rastlös och än vet jag inte hur jag ska bemöta det. Slutar oftast med youtube, en öl, google och en jäkla massa onödigt tänkande. Med andra ord, jag blir irriterad! För jag vet inte hur jag ska rasta mig själv mentalt?

Nu har jag gått ett halvår och stängt av mig själv. Blivit folkskygg och får hjärtklappning så fort telefonen ringer. Ett tag glömde/gömde jag mobilen med flit, vägrade kolla mailen. Får panik när jag går på fest och tvingas träffa människor som inte känner mig, känner MIG. Det stämmer inte när man får tvinga tillbaka tårarna på nattbussen hem, håller på att kvävas på toaletten i Leixlip, när man på vägen hem från korsvägens pubkväll har rymt i panik och pressar ner syre och upprepar högt för sig själv. Jag hör inte hemma här. Jag hör inte hemma här. Det är inte ok när man, 6 månader senare, bara har träffat enstaka personer utanför familjen. När man kan räkna gångerna man gjort något utanför familjen på en hand. Det är inte ok, jag är inte ok!

Och senaste dagarna har allt pendlat mellan lycka och ren skräck. För nu ska jag flytta till Berlin, bli tysk. Ännu en gång ska jag börja ett nytt liv och träffa helt nya människor. Jag har fjärilar i magen för att få komma till Berlin för tänk om det är just Berlin som är min plats. Jag får ångest över att skriva listor på vad jag måste ordna för att det ska fungera. För det här måste bara fungera. Tyskland bara måste bli bra.

Mycket kan hända på kort tid och jag måste hitta min tid nu.
Min vision om att Sverige var min utväg var helt fel. Jag hör inte hemma här, hör inte hemma där och kan inte åka tillbaka dit. Mitt magiska Belgien är inte lika magiskt längre. För tillfället innehåller det mest en massa underbara "gamla" minnen och en rädsla över att det kommer stanna just där - som gamla minnen. 

Nu har jag gått i flera dagar och hållt för bröstet med en hand så fort jag rest mig från sittande, satt mig ner eller böjt mig ner för att plocka upp nåt. Har gått med en feberliknande känsla i kroppen och känt att nu, när som helst, kan bröstkorgen sprängas. Fick höra av en xbästa vän (skrev ett mentalt hatbrev till honom idag) att min onda bröstkorg hade med stress att göra. Att det var relaterat med hur man själv mådde. Ja, kanske det?! För just nu kan jag inte ens få vara sur innan minsta hastiga rörelse gör att jag spricker och börjar gråta. Igår kunde jag knappt skära ost för att det gjorde ont. Men det är väl det som behövs. En rejäl uttorkning.

Jag är så fruktansvärt trött på att känna mig fel.
Så Berlin bara måste bli bra, för jag har inget annat att luta mig tillbaka på.
Es muss gut sein




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0