lunsan

Har en ganska lugn dag idag, eller ja...lite heldöd kan jag väl erkänna. Blir inte mycket gjort, men det är ganska skönt. Har inte blivit rastlös än iaf och nu börjar jag få upp värmen igen. Det är ok att det är kallt ute, var -10 i morse. Men inomhus ska det banne mig vara varmt!

Så när jag satt här och vickade på tårna till Kings Of Leon, slog det mig: snart är det dags för alla Hej Då'n! 26 arbetsdagar kvar bara. Och jag började tänka på hur man ska göra? Ska man krama om och låtsas att vi ses snart igen? För det vet jag ju, att många kommer jag aldrig se igen. Det är bara så det blir. Det rinner ut i sanden helt enkelt. Och hur ska jag göra för att inte bryta halvt ihop när jag vinkar Hej Då och vet att jag kanske aldrig kommer se er igen? För det svider redan nu när jag blinkar och tänker på alla underbara puckon som jag mött här. Och det svider när jag försöker komma på allt jag vill säga till er innan, berätta för er hur mycket ni betyder. För jag vet inte om jag kan, om det finns ord som räcker till?

Det tog andan ur mig lite, att det faktiskt inte är så långt kvar. För jag har ju fortfarande inte fattat riktigt vad det är jag håller på med? Att jag ska flytta och börja om på nytt, skaffa annat liv igen. Fler nya vänner jag kommer få vinka av efter ett år. Varför utsätter jag mig för det här hela tiden? När ska jag lära mig att bo kvar på ett och samma ställe?

Så för att göra det lite mer verkligt skickade jag in min avskedsansökan idag. Nu är det klart! Fick även en trevlig överraskning när jag fick en vänförfrågan på facebook av en okänd man idag. Ingen aning om vem han var, men nu vet jag: Ägaren av ACMUSE - Australian College of Make Up and Special Effects. Så det hjälpte till att göra det hela lite verkligare. Jag ska börja skolan igen!