I'm Lost
Jag tycker inte om det som håller på att hända. Blir illamående av det, rent ut sagt.
Känns som att jag hamnat i en återvändsgränd och jag kommer fan inte ut ur den. Låg hemma i sängen hela eftermiddagen igår och tänkte. Gömde mig för den här gröna ön som jag tydligen ska bo på och försökte hitta utvägar. Eller vägar överhuvudtaget. Ska jag svänga, backa eller gå på upptäcktsfärd efter nya mål? För som det känns nu står jag bara och stampar på samma ställe och jag börjar få skavsår. Har inte ork att gå på repeat hela dagarna och hoppas på att nästa månad kan komma lite fortare. Ibland hittar jag små ljusglimtar och lyckas intala mig själv att, jo det här går nog. Irland året ut, sen kan du börja leta nya äventyr. Det som skrämmer är att dom där stunderna blir allt färre och börjar bli alldeles för lätta att vifta bort. Alla orsaker jag hade tidigare att stanna har jag lyckats byta ut mot orsaker till att inte stanna. För jag vill ju egentligen vara nån annanstans.
Kanske det har att göra med att jag snart ska få åka hem till min familj? Att jag börjat inse hur mycket jag faktiskt saknar dom och att ha ett stabilt liv. En plattform att stå på och ha en plats jag känner att jag hör hemma på. För nu känns det som att jag bara försöker fly från allt. Om inte här, vart? Har sökt jobb lite överallt, på flera olika kontinenter. Har funderat på att kanske äntligen utbilda mig till make up artist. Har funderat på att flytta hem igen till mitt blåa rum för ett tag. Bara för att andas. Och jag har funderat på att ta tillbaka min lägenhet i Antwerpen när Jeff vill flytta. Har gjort en lista på resmål jag vill se innan jag slår mig till ro. Just nu är det allt och ingenting på samma gång. Lite panikartat, för jag kan fan inte andas här.
Jag blir rastlös av att sitta framför skärmen och stirra på inboxen. Blir trött av att behöva röra på mig, för varför borde jag? Jag fryser konstant på min nya plats men jag tänker inte flytta. Vill inte sitta bredvid någon som konstant inspekterar vad jag gör eller inte gör. Vill försöka hitta motivation men känner mig helt blind.
Jag mår illa. Illa av att äta, att inte äta, tänka, att ställa mig upp och att åka buss. Fysiskt och mentalt mår jag illa. Och jag känner mig ensam. Alla vet att jag är en enstöring ibland. Att jag behöver mina dagar, inlåst på rummet. Men jag behöver närhet åxå. För när jag kommer ut från rummet behöver jag någon som kan krama om mig och ge mig lite trygghet. Det fattas för mycket kärlek i mitt liv just nu för att jag ska kunna trösta mig själv. När blev allt så svårt?
