This Is It

Det har varit två väldigt långa dagar. Två dagar, lika tomma som fulla. Idag, en dag som inte borde få finnas. En dag som inte borde behövas upplevas. Men snart är den slut och nästa dag kommer. För det är så det händer. En dag tar slut och en annan börjar. Ett liv ersätts med ett annat. Minnen lever vidare och minnen skapas. Tiden har sin egna gång.

Jag försöker vara positiv, det var det enda rätta som kunde hända. Att han äntligen fick somna in. Att det kunde ske, lugnt och stilla. Ingen panik och ångest. Han hade sett lugn ut, sa mamma. Rofylld. Jag hoppas han drömde om gamla tider. Om tiden då han dansade och sjöng. Den tiden jag själv inte upplevt, men som jag hört mamma berätta om. Då hela hon lyser upp och jag ser att även hon önskar han kunde få gå tillbaka dit. Det tog alldeles för lång tid allt det här, alldeles för lång tid.

Ibland är det svårt att veta varför jag gråter?
Något triggar igång det och sen bara fortsätter det. Hade ett uppehåll nu ikväll, då jag mest satt och stirrade på skärmen och sov. Orkade gå till SPAR och köpte vindruvor och tittade på en film med Frugan. Jag grät inte, men det var tomt. Fanns inget att ta från, för allt kändes mest som ett hål. Jag visste inte vart jag skulle börja. Från vilken ände ska man börja att känna efter?

Nu är jag igång igen.
Såg hans kort och allt började dra igen. Den där otillräckligheten och ovissheten om vart han tog vägen?
Kan det vara sant att ännu en familjemedlem försvunnit ut i tomma intet? Att personen på kortet inte längre existerar? Inte längre känner om skjortan sitter för tajt i kragen eller inte längre hör alla ljud omkring honom. Inte längre vet vem som håller hans hand. Hur är det möjligt att något så stort och värdefullt bara tar slut? Vad händer med allt som varit då? Vart tar allt det vägen? Vart tar vi vägen?

Ikväll pratade jag med mamma på riktigt för första gången sedan i lördags. Tidigare har det bara varit min syster. Jag såg Hem blinka på mobilen och det låste sig i bröstet. För det som gör ondast är när de gråter, familjen. När man ringer Tinis och det första man hör är hur hon inte ens klarar av att avsluta ett vanligt Hej. När man vet att alla där hemma mår dåligt och jag inte har något chans att trösta. Eller själv bli tröstad. För lika mycket som jag vill krama om mamma och säga att det kommer bli bra, vill jag bli omkramad så hårt att det nästan inte går att andas. Jag vill åxå vara hemma med familjen och bli tröstad. Känna att jag är inte ensam om det. Få hjälp att andas när syret tar slut.

Jag älskar dig Moffa.
Se nu till att ta dig ett glas rött och bjud upp Farmor till dans. Jag lovar att klappa takten...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0