...

Det är skrämmande vad fort allt kan vända.
Från en sekund till den ena har förutsättningarna skiftat helt i färg och innehåll.
Hämtade mobilen, två missade samtal och ett sms från Tinis.
"Ring mig på en gång"

Jo, jag visste redan vad det handlade om. Tog mig inte ens en sekund att inse vad som hade hänt. Jag har väntat på det samtalet, väntat på tecknet. Tog ett djupt andetag och ringde. Signalerna gick fram, en efter en och jag räknade. Kanske hon inte skulle svara?  5 signaler, 6 signaler, 7 signaler...Kanske jag hoppades att hon inte svarade? Och om hon svarade, kanske jag hoppades att hon skulle skratta och erkänna vilken megablunder hon precis gjort. Sådär så man känner sig lite elak som inte kan sluta skratta. Till slut svarade hon och jag bestämt säger åt henne att hon inte kan skriva så! Fortfarande intalar mig själv att det är på skämt. Anstränger hela mig att inte tro på mig själv. Inte tro på det jag redan visste.

Men det krävdes bara den första stavelsen från henne för att den där klumpen i bröstet skulle bli tung som i ton räknat. Krävdes näst intill ingenting för att verkligheten skulle hinna ikapp mig och det kändes överflödigt att ens försöka. Han är sjuk. Han har varit sjuk i flera år, men nu kanske det är dags. Kanske han frisknar till för ett tag, kanske inte. Kanske han är klar med allt det här? Jag hoppas det. Jag hoppas han får ro snart och kan fortsätta med det han ska göra efter det här. Jag hoppas han träffar henne där uppe och kramar om henne och att de tar hand om varandra. Han ska inte vara här längre.

Men lika mycket som jag väntar på det där sista samtalet, önskar jag att det aldrig ringer igen. För det kommer ändå betyda att det är slut. Helt slut. Ingen mer morfar och inget mer mormor och morfar på julkorten. Det kommer bara vara halvt och det kommer kännas ännu mer tillfälligt allt. Ännu mer verkligt och bräckligt.

Och skulle mobilen börja blinka och hemma lyser på skärmen, riskerar jag att rent utav glömma av att andas. Inte för hans skull. Jag skulle vara glad för hans skull. Men det gör aldrig så ont som när de man älskar av hela sin själ, gråter och är ledsen. När jag är två timmars flygresa bort och inte kan krama om dem. Eller själv bli omkramad. När familjen känns allra viktigast och jag kan inget göra.

Det är skrämmande att känna sig så otillräcklig och liten. Vi kan göra mycket, men det är endast så mycket. Kanske det är falskt alarm, men jag är rädd. Livrädd att allt ska upprepa sig själv och att ännu ett ljus kommer finnas attt tända vid jul. Att ännu en historia kommer avslutas och aldrig kunna visas i igen. Bara berättas. Jag är rädd för allt det. Allt som tar slut. För även om jag försökt hållt mig borta därifrån, just för att jag sett att historien börjat sitt avslut. Även om jag kanske inte verkat intresserad eller deltagande, har han alltid funnits där. Min Moffa som alltid skulle kittlas och inte tyckte om lök. Som alltid skulle ha sin special Janssons på julafton. Han har alltid funnits där och kommer alltid finnas där. Jag är bara rädd.

Önskar jag kunde vara lite närmre alla











Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0