lunsan

Vilken dag det var igår.
Började med att jag kände mig superduktig, gick upp i tid och fick till och med vänta på taxin. Går ut och möts av en massa snö!!! Får lite småpanik eftersom Irland är värdelösa på att hantera snö.
Börjar måla upp hur jag kommer missa flyget för att det är kaos på vägarna men lyckas intala mig själv att det är lugn. Alla sover så här tidigt. Sen kommer nästa problem; det kommer ingen taxi? försöker ringa men ingen svarar: Hade bokat en till fem och blir sur på allt som vågar röra sig. Såg till att förbanna varenda liten snöflinga som vågade sig nära.
Ringer till andra taxibolag och kollar hur lång tid det skulle ta för dom att köra mig, det började bli bråttom. Till slut hör taxin av sig och 25 minuter senare är jag på väg till flyget. Det var ingen munter Malin.
Sover lite på flyget och landar i mitt Belgien. Spanade lite på flygplatsen efter pojkar i fina mossor. Kryllade av ögongodis!

Sprang ut och kramade om Jeff som hamtade upp mig. Sen hela vägen mot Antwerpen satt jag med näsan tryckt mot fönstret och kände mig som världens lyckligaste; jag hade kommit hem igen!
Jag älskar Belgien och atmosfären. Det är lite halvskabbigt, men charmigt skabbigt. På Irland är det bara skabbigt rakt igenom. Alla gamla hus och byggnader, de små trädgårdarna. Här är allt olika och inte som på Irland där alla hus och kvarter består av likadan hus med likadana soffor. Belgien känns mer personligt.

Vi lämnade av lite grejer, drack lite kaffe för att vakna och sen åkte vi mot Mechelen. Det var en skum känsla att komma tillbaka till EDS och gamla jobbet. Nervöst och spännande att få träffa alla igen. Jag åt den efterlängtade torsdags pastan och den var precis lika god som jag förväntat mig. Dock ingen curryketchup så det var lite av en besvikelse. På den tiden var det torsdagar som gällde för mig o Maddo. Enda gången det fanns vegetarisk varm mat.
Efter en massa kramande, skvallrande och hjärtslag som slog lite hårdare satte jag mig på taget hem till Antwerpen igen. Det är konstigt hur något så simpelt som att åka tåg kan få en att le och se fånig ut? Nostalgi!
Tog en tur i Antwerpen och lyckades äntligen hitta mina skor. Har jagat dom i flera veckor nu, men igår slog jag till inne på New Look.

Vi slappade lite i lägenheten och jag försökte lugna mina nerver. Räknade ned minuterna innan vi skulle bege oss mot Bryssel och mina andra dreggelobjekt. Dom brukar åxå bära mössa!

Det började bra, lite bilkö men helt klart godtagbart. Sen blev det bara värre och värre. Overallt var det stopp i trafiken och jag tvingade Jeff att ta andra vägar och låta den dar rösten som berattar vart man ska åka att hitta en ny väg åt oss. Men vart vi än åkte var det stopp. Konserten började åtta och jag fick små panik. Jag hade inte tagit mig ända till Belgien och väntat i flera månader bara för att missa dom. Sa för att avreagera mig skrek jag hårdrockslåtar och hoppade runt i bilen. Till slut kom vi fram och sprang in.
En bilresa som vanligtvis tar 40 min hade nu tagit 1 timme och 40 minuter.

Arenan var mycket mindre än jag fårväntat mig och vi kunde komma ganska långt fram trots att vi var sena.Vet inte riktigt vad jag ska sätta medelåldern på, men jag kände mig ganska gammal. Jäklar vad alla tjejer skrek så fort något verkade röra sig bakom draperiet. Fattar inte hur killarna står ut med det? Dom lär ju garanterat ha tinnitus?
Till slut körde dom igång och jag tror att de första minuterna var jag i chock. Ni vet hur man kan göra med sina idoler ibland, Man placerar dom på en hög piedestal och förväntar sig att dom ska kunna trolla. Helt plötsligt står dom 20 meter ifrån mig och ser högst levande ut. Tog ett tag att fatta det. Dom var inte påhittade eller magiska. Dom var precis som jag! Det var skumt men en väldigt skön känsla. Så det där med att hoppa runt som en galning och gråta skippade jag. Stod istället och njöt och imponerades över allt de lyckats med. Det krävs nagot alldeles extra för att komma dit dom är idag.

Låtarna var perfekta, tvillingarna var heta...vad mer kan man begära? När showen var slut var jag helt slut i fötterna. Dock glad att jag valde klackar så jag kunde se över alla andra. Bilen kändes helt underbar att sätta sig i. Det hade gått riktigt bra tills dess. Men när sen vi åkte därifran och deras turnebussar försvann bakom oss började dom där hemska tankarna smyga sig på. Om killarna nu var precis som jag betyder det att dom inte kan trolla. OK, dom kan ordna kaos i alla tjejers hjärtan, men dom hostar och går på toa precis som alla andra människor. Varfor har inte jag tagit mig dit då? Varför sitter jag alltid med tankar och ideer som jag vill göra, men aldrig får gjort?

Det blev prestationsångest och jag blev förbannad på mig själv att jag inte gjort något åt det tdigare. Fan, jag hatar att bli gammal. Man kanske inte kan bli världskänd, men man kan iaf se till att uppfylla de mål som krävs for att man ska må bra. Se till att leva och aldrig tveka på att ge sig av på äventyr. Konsekvenser finns bara där for att skapa tvekan. Tänk inte på morgondagen, den kommer vare sig man vill eller inte. Din tid går förlorad varje sekund, se till att gora ngåot utav den. Jag må närma mig familje åldern, men dom där barnen får banne mig vänta ett tag till. Jag har alldeles for många äventyr kvar att uppleva innan jag ska införa mina söndags traditioner med te och äggmacka framfor TVn:




























Vet inte om det hörs något förutom en massa skrik?