lunsan

Jag har känt mig lite bakom hela dagen, kan inte få farmor ur mina tankar.

Min farmor var världens goaste! Hennes lilla skratt var så härligt och hon hade alltid urklipp ur hennes Allers tidning till oss. Så fort hon läste någon liten artikel om djur klippte hon ut den och visade mig. Vi brukade gå ut med Panjo, min fabrors hund, och jag kände mig alltid så vuxen när jag fick hålla i kopplet. Varje gång vi kom hem till henne letade vi igenom högen med Allers tidningar och satte igång med pysselsidorna och korsorden. När vi barn fick sova över fick vi hela övervåningen för oss själva och vi kunde göra vi ville. Rota igenom vinden eller bara leka med figurerna i Jesus krubba som brukade stå framme året om. Det var mysigt!

farmor började må dåligt och först trodde läkarna att det var något fel på nån skörtel men sen visade sig att det var cancer. Jag blev så paff. Min farmor hade cancer? Sånt hände ju inte min familj! I början kändes allt lite overkligt och varje gång mamma satt i telefonen eller hade varit med farmor till läkaren, satt vi som på nålar. hade det blivit bättre? Jag minns att jag satt och letade tecken i mamma ansikte på att hon hade något positivt att säga. Men det hade hon aldrig. Tiden gick och farmor blev allt sämre. Hon blev så smal, hon mådde illa hela tiden och till slut kunde hon inte gå själv. Jag kommer ihåg en sommardag när hon svängde in med bilen på vår gård och hon var så lycklig att hon kunde åka bil själv och ta sig ut ur sitt eget hus. Hon såg så lycklig ut. Det var sista gången jag såg henne utanför sjukhuset och sitt hus.

Hon låg på sjukhuset några veckor innan hon dog, men det gick ganska fort tror jag. Minns inte allt längre. har förträngt. Jag vet att första gången jag hälsade på henne var med pappa och det var så hemskt. Hon bara låg där i sängen och sa ingenting. Jag försökte prata med henne men hon var så borta. Så fort vi kom utanför hennes dörr kom tårarna. Det där var ju inte min farmor! Men sista gången jag träffade henne var riktigt bra. Hon var pigg och hon skämtade. På bordet bredvid hennes säng stod kort på några hundar. Farmor älskade djur. mitt sista minne av henne var när vi skulle gå. prästen och hans fru hade kommit och satt sig uppe vid hennes säng. Hon bara puttade undan dom och gjorde klart för som att nu skulle hennes barnbarn få en kram, banne mig! Jag pussade henne på kinden och det var det sista jag såg av henne. 2 dagar senare var hon död. Jag är så glad att jag var där den dagen.

 Det var jag som svarade den där natten i slutet av juni. Dom frågade efter min pappa och jag gick upp för att väcka dom. Sen sprang jag ned i mitt rum och grät. Jag visste ju vad som hade hänt. Det behövde ingen förklara för mig. Farmor höll på att dö...pappa, hans bror och farfar åkte till sjukhuset och satt med henne under hennes sista timmar. Jag ville verkligen vara med men dt kändes som att det var deras stund. På morgonen åkte vi in till sjukhuset och skulle säga hej då till henne. Jag minns att dörren in till henne öppnades och jag fick panik, ren panik. kroppen som låg där inne tillhörde inte min lilla farmor. Det var bara ett skal. Alla säger ju att döda människor ser så fridfulla och lugna ut...jag håller inte med. Mamma höll i mig och vi gick in tillsammans. jag rörde vid hennes kind men det var inte värt det. Min farmor var hon somjag hade kramat om 2 dagar tidigare. det här...det var bara tomt!

Den kvällen kunde jag inte sova ensam. Bilden av den tomheten som hade tagit över henne gjorde mig så rädd. Den hemsöker mig fortfarande när jag sluter ögonen ibland. Jag ska aldrig mer ta farväl av en redan död människa. Jag vill bara ha levande minnen i mitt hjärta. Som farmors skratt...det glömmer jag aldrig!

Så i morse när jag vaknade efter min dröm om henne, kändes det bara så hårt. Jag har aldrig drömt om henne på det sättet förut. Det kändes så nära och så verkligt. Jag kände verkligen hennes lilla kropp och jag hörde hennes röst. Hon var där! jag försökte somna om, jag ville verkligen tillbaka. Jag har inte träffat henne på så många år och nu var hon helt plötsligt varit så nära. Det var så surrealistiskt. Jag lyckades inte somna om och nu saknar jag henne så jäkla mycket.

Lilla farmor...